Kategori: journalistik

Feministiskt Initiativ osynliggjordes (eller osynliggjorde sig själva) inför valet

Undrar du också vart Gudrun Schyman och Feministisk Initiativ tog vägen inför årets riksdagsval? Om din känsla är att partiet och dess annars så färgstarka ledare inte syntes i debatter och media har du helt rätt. Antalet artiklar om Schyman i svensk press halverades jämfört med förra valet. Och då var partiet redan litet i jämförelse med de etablerade riksdagspartierna.

För ett par år sedan skrev jag en artikel om de politiska partiernas täckningsgrad i svensk press. Med samma mätmetod har jag nu tittat på vilka av partiledarna som det skrivits mest om under den sista månaden före valdagen, detta med Mediearkivet som sökkälla. Databasen samlar artiklar från över 700 svenska tryckta dagstidningar, vilket ska motsvara 95 procent av den totala dagspressupplagan i Sverige. Genom att söka på de olika partiernas partiledare och ställa deras resultat i relation till varandra har jag fått fram procentsiffror som vi kan kalla för täckningsgrad.

tackningsgrad

Det är ganska uppenbart att det finns ett samband mellan partiernas framgångar eller misslyckanden och hur mycket som skrivs om partiledarna. Man får nog bortse från de partier som innehaft statsministerposterna – det är inte så konstigt att det skrivs mer om de här partiledarna (Fredrik Reinfeldt inför förra valet, Stefan Löfvén inför senaste valet) när de också är regeringschefer. Men bortse från det och titta på övriga partier: Vänsterpartiet går framåt i valet, och det har också skrivits mer om Jonas Sjöstedt. Titta på Miljöpartiet – de har backat rejält, men de har också backat rejält i täckningsgrad i tidningarna. Kolla in staplarna för Annie Lööf (c): en rejäl ökning i täckningsgrad, och en rejäl framgång i valet. Sak samma för Kd och Sd.

Och så var det alltså detta med Gudryn Schyman. Under en kort stund trodde svenska folket till och med att Feministisk Initiativ skulle komma in i riksdagen 2014 (minns vallokalsundersökningen som överskattade Fi-sympatierna kraftigt). I år har det varit märkbart tyst. Under den sista månaden före valet 2018 får man bara 341 träffar på Gudryn Schyman i Mediearkivet, mer än en halvering jämfört med 2014 (717).

Att göra en sökning i Mediearkivet visar ju inte på huruvida uppmärksamheten som tillägnas partiledarna är positiv eller negativ – men den visar på synlighet. Säger detta då mer om partiledarna än om medierna, eller tvärtom? Hur kommer det sig att Annie Lööf fått så stort medialt genomslag inför detta val, medan miljöpartiet kraftigt gått ner? Jag har inte svaret på den frågan, men visst är det en intressant diskussion att ha?

 

Annonser

Går Sverige åt fel håll? Hur man än vänder sig har man rumpan bak…

dnipsos

Från DN:s hemsida. Notera fotnoten om kvalitetsjournalistik.

Så har åter folkets dom fallit. ”Rent allmänt, tycker du att utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll?”, undrar DN/Ipsos i en opinionsmätning, och nästan hälften svarar att Sverige går åt fel håll, medan knappt 20 procent tycker tvärtom.

Det här är den mest korkade frågan som ställs till svenska folket. Vilka slutsatser kan vi dra av resultatet? Inga. Men jag lovar att Sveriges växande skara av populistiska alarmister drar mycket stora växlar av den.

För vad betyder egentligen den här frågan? Naturligtvis helt olika saker för olika människor. Den är så bred att tolkningsmöjligheterna är närmast oändliga. Hur svarar du på frågan? Vad ska man uppge om man tycker att Sverige går åt rätt håll ekonomiskt men att vi borde ta emot fler invandrare? Även jag, som sällan är pessimistisk och som har en fru som köpte guldnålar med texten ”Var optimist!” från Gustaf Dahlén-muséet, tycker att Sverige går åt fel håll eftersom vi stängt dörren för flyktingar vars liv vi kunde ha räddat genom att vara något mer generösa med vårt budgetöverskott på 85 miljarder kronor. Men på många andra områden tycker jag Sverige tveklöst går åt rätt håll.

Detta betyder alltså att den som är emot svensk flyktingmottagning tycker att Sverige går åt fel håll eftersom vi redan har tagit emot för många, men att den som är för en utökad mottagning också ger samma svar men av det motsatta skälet. Samma tankelooping blir det om man till exempel tittar på kriminalvården. Du som tycker att Sverige har daltat med grova brottslingar för länge, svarar att Sverige går åt fel håll. Den som tycker att hårdare straff är fel väg att gå, svarar också att Sverige går åt fel håll nu när förslag om skärpningar börjar stå som spön i backen. Den som tycker att SMHI bara ägnar sig åt klimatpropaganda tycker att Sverige går åt fel håll, men det gör ju också vi som sörjer över att Sveriges koldioxidutsläpp ökar.

Om man är rasist och tycker vi har för många invandrare, då går Sverige åt fel håll. Tycker man att rasisterna i Sverige växer sig allt för starka, då går Sverige också åt fel håll. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Och populisterna jublar.

Så vad menas med ”rent allmänt”? Är det Sveriges just nu remarkabla ekonomiska utveckling vi menar, det faktum att det finns rekordmånga jobb att söka på Arbetsförmedlingen eller att omvärlden gång efter annan ser Sverige som ett av världens bästa länder? Nej, det kan det ju knappast vara, om man tittar på resultatet.Kanske ”rent allmänt” snarare handlar om det som tar upp mest plats i våra medier just nu, för tillfället? I sådana fall är det ju inte så konstigt om det svenska folket ”rent allmänt” tycker att det går åt fel håll. För det är sällan vi får läsa om något positivt. Det har hänt att jag scrollat igenom DN:s digra förstasida på webutgåvan utan att hitta en enda positiv nyhet. Inte för att det inte finns några att skriva om, utan för att det är en naturlig del av journalistiken att ta upp missförhållanden och orättvisor. Så har det alltid varit och kanske måste det så få vara. Skillanden nu är att negativismen förstärks och multipliceras i våra filterbubblor, och i kommentarsfält blandas indignation, ilska och fördomar i en allt annat än nyanserad soppa. I stället för att se att en del går dåligt, medan annat faktiskt går bra, blir världen svart eller vit.

Så, är det särskilt konstigt att svensken – som inte har tid att kolla fakta i SCB:s tabeller, studera hur svenskarna mår på Folkhälsomyndighetens hemsida, eller jämföra Sverige med andra länder i EU-kommissionens gigantiska statistikdatabas – tycker att Sverige går åt fel håll? Men vad betyder svaren. Vad är det som går åt fel håll, ”rent allmänt”? Det är ju det som är kärnan i resonemanget, men den avgörande följdfrågan ställs inte.

 

Politikers fjädrar blir lättköpta drevhönor

Tjabo-130525-01.JPG

En drever. Betydligt gulligare än mediedrevet, som många gånger försöker göra hönor av fjädrar.

Det är klart att Mehmet Kaplan förtjänar ett kraftfullt ifrågasättande, och visst finns det anledning att fundera över en del av Åsa Romsons ordval. Men det ska fan vara socialdemokratisk eller miljöpartistisk rikspolitiker idag. Nu räcker det snart att Margot Wallström beställer in en mansaf på krogen för att hon ska bli kallad antisemit och ställs inför konstitutionsutskottet. Cut ‘em some slack!

Att oppositionen mer eller mindre har satt i system att kalla till pressträff för att officiellt kritisera allt och alla i motståndarlaget, och att KU-anmäla varje tendens till rödgrön retoriklapsus, det har många samhällsdebatörer redan slagit fast. Rent taktiskt, om man väljer att se politik som kampen om väljarna i första hand, är det måhända genialiskt. Smakfullt? Nej, inte när Annie Lööf lättvindigt erkänner att hon är skadeglad efter Kaplans avgång och den skandalkarusell mp befunnit sig i på sistone.

Men den stora frågan är: hur allvarliga är en del av de här uttalandena egentligen? Och vad har massmedia för roll i att springa på varenda boll som passas? Hur många rubriker med orden ”minister kritiseras” orkar vi läsa, och har de där passningarna verkligen kvalitet eller blir avslutet mest ett stolpskott?

Mediedrev har alltid funnits, och har ofta ett existensberättigande – klart makten ska granskas. Proportioner är dock något som är svårt att ha kontroll över, och de blir ofta satta utom all rimlighet. Det finns historiska exempel som exempelvis Tobleroneaffären. Det finns å andra sidan politiker som gått annalkande mediedrev märkbart oberörda till mötes, vi kan kalla det för Bildtparadoxen. Det finns Sverigedemokrater, inte minst talman Söder, som också tycks stå emot det mesta trots alla egendomligheter. Varför blir det inget kompakt mediedrev mot honom, men mot Kaplan? Det är faktiskt en högst relevant fråga.

Till viss del håller jag med Kajsa Ekis Ekman som i ETC skriver att dreven börjar bli en ”allvarlig samhällsfara”. Litegrann påminner det hela om fenomenet moralpanik. Göteborgs-Posten, som ju utmärkt sig på ledarplats av andra orsaker, gör idag en höna av denna fjäder: ”S-minister tog selfie med homofob”. GP ”avslöjar” att Aida Hadizalic vid ett besök i Bosnien poserade ihop med en bosnisk politiker som tidigare gjort det minst sagt stötande uttalandet att homosexualitet är en ”systematisk och smittsam sjukdom”. Det är för jäkligt förstås, men snälla nån, kom igen. Ministern hade enligt hennes pressekreterare ingen aning om denna mans uttalade homofobi, och betyder ett fotografi att den svenska ministern automatiskt stödjer hans egendomliga teorier om bögar och flator? Självklart inte. Vad är det för halmstrå man griper efter här?

Sammalunda med Åsa Romsons senaste citathöna, den där hon benämnde 9/11 som en olycka. Okej, det kanske lät lite märkligt tagit ur sin kontext, men är det någon som bemödat sig om att försöka förstå Romsons förklaring till ordvalet?

Det blir lite lätt patetiskt när det finns riktiga, realpolitiska problem att fokusera på. Men som situationen ser ut idag undrar jag om våra politiker och deras närmsta medarbetare idag inte mest får ägna sig åt att väga varje liten preposition på våg, att parera varje möjlighet till medveten missuppfattning från oppositionens och medias håll, och att ägna alldeles för mycket tid åt damage control.

Och så var det någon som sa att politikerföraktet växer.

 

 

För balansens skull: de flesta våldsbrotten minskar i Sverige!

I går presenterades den slutgiltiga statistiken över brottsligheten i Sverige under fjolåret. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisade bland annat en kraftig ökning av det dödliga våldet (112 fall, en ökning med 25 jämfört med 2014). Tidningarnas Telegrambyrå kablade ut nyheten direkt, och den publicerades av i stort sett alla medier omgående.

Och nyheten är givetvis relevant och viktig, även om BRÅ uppger att just den här siffran alltid åker berg- och dalbana (”den senaste tioårsperioden har antalet fall av dödligt våld fluktuerat mellan 68 och 112 fall årligen”) och att ”sett i ett längre perspektiv, allt sedan 1990-talet då Brå började mätningarna, har utvecklingen av det dödliga våldet uppvisat en nedåtgående trend.”

Expressen publicerade sedan en text där ökningen av det dödliga våldet kompletterades med uppgiften om en lavinartad ökning av bedrägerier. Återigen: relevant och viktigt. Men när vi bara får läsa om brott som har ökat, byggs allmänhetens bild av ett samhälle på väg in i totalt mörker. Det finns orsak för våra medier att fundera över vilken roll man spelar i att forma svenskarnas verklighetsuppfattning.

Det är nämligen så att även om antalet anmälda brott i Sverige totalt sett ökar med fyra procent i antal, minskar en stor andel av de brottstyper som vi vanligtvis betraktar som grövst ställt i relation till folkmängden. Siffrorna nedan gäller antal anmälningar per 100000 invånare.

  • Anmälningar inom kategorin våldsbrott har minskat under 2015 jämfört med 2014 och är nu nere på 1110 fall, att jämföra med 1233 för fem år sedan.
  • Anmälningar om våldtäkter minskade med 13 procent under 2015 – från 69 fall 2014 till 60.
  • Misshandelsfallen ökade marginellt under 2015, men har totalt sett minskat sedan 2011, då siffran var 947. 2015 var siffran 868.
  • Antalet fall av grov kvinnofridskränkning var 2015 det lägsta (19) sedan 2002.
  • Antalet anmälda rån har minskat stadigt sedan 2011, då siffran låg på 103. Under både 2014 och 2015 låg siffran på 86.

BRÅ är noggranna med att poängtera att statistiken över anmälda brott inte är tillräcklig för att ge en komplett bild av brottslighetens utveckling i landet, och därför bör man även läsa den Nationella trygghetsundersökningen. Den förstärker bilden av ökad trygghet och minskande brottslighet. Som jag tidigare skrivit om här, visar NTU bland annat:

  • Andelen personer som känner sig otrygga när de går ut ensamma sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2015.
  • Antalet svenskar som utsätts för misshandel, hot, personrån eller trakasserier har minskat med över 50 000 personer/år under de senaste tio åren. 11,3 procent av svenskarna utsattes 2014 för ”brott mot enskild person” jämfört med 2005 då den låg på 13,1 procent.
  • 9,1 procent av hushållen utsattes 2014 för bilstöld, stöld ur eller från fordon, cykelstöld eller bostadsinbrott. 2006 låg den siffran på 12,6 procent.

Den brottskategori som under 2015 tycks ha ökat allra kraftigast, mer ”lavinartat” än bedrägerierna, är skadegörelse. Ökningen per capita är hela 27 procent jämfört med 2014. Framförallt har ökningen av polisanmält klotter ökat enormt, med hela 72 procent.

12898342_10153971447620540_5604570228577501171_o

Källa: BRÅ

12885867_10153971447615540_6862746526377642817_o

Källa: BRÅ

12888601_10153971447610540_6334277797926664210_o

Källa: BRÅ

 

 

 

 

Trendbrott: högerpartier får mest utrymme i pressen

minlopsedelDet har skett ett mycket intressant trendbrott i svensk press. För första gången på åtminstone 20 år skriver tidningarna mer om högerpartierna än om vänsterblocket.

Det är en vanlig bild att våra dagstidningar är vänstervridna. ”Gammelmedia” etiketteras ofta som pk-vänster eller vänstermedia. Det finns mer eller mindre trovärdiga undersökningar som visar att svenskarna uppfattar media som präglat av ett vänsterperspektiv, och journalistkåren är dokumenterat mer röd än blå vad gäller partisympatier.

Men sedan något år tillbaka är det ändå våra borgerliga partier (aka Alliansen) som får störst exponering i svensk press. Det betyder inte att media är ”vriden” åt ena eller andra hållet, men det är helt klart en indikation på vilka partier som får störst uppmärksamhet i pressen – på gott eller ont. Vi ser idag en lägre andel artiklar i tidningarna som omnämner något av de tre partierna i det rödgröna blocket.

Ser man detta i ett historiskt perspektiv är denna förändring närmast revolutionerande, då s, v och mp varit dominerande under åtminstone två decennier – oavsett om man befunnit sig i regering eller opposition. Om man dessutom väljer att kategorisera Sverigedemokraterna som ett högerparti (partiet har ju trots allt anmält sig som frivillig M-partner), då är högerdominansen i svensk press numer kraftig.

Jag har gått igenom Mediearkivets databas som samlar artiklar från över 700 svenska tryckta dagstidningar, vilket ska motsvara 95 procent av den totala dagspressupplagan i Sverige. Genom att söka på de olika partiernas namn och ställa deras resultat i relation till varandra har jag fått fram procentsiffror som jag döpt till täckningsgrad i svensk press. Jag har även jämfört de siffrorna med opinionssiffror från TNS/SIFO.

blocken

Trendbrott: ungefär i samband med Decemberöverenskommelsen började svensk press skriva mer om Alliansen än om vänsterpartierna. Källa: Mediearkivet.

Undersökningen, som sträcker sig från 1996 och framåt, visar att vänsterblocket dominerat i våra dagstidningar ända fram till i fjol. Före 2015 var det Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som tillsammans stod för majoriteten av omnämnandena i i våra tidningar. År 2000 var dominansen som störst då vänsterblocket stod för nästan 60% av träffarna i Mediearkivet – det var också då som Vänsterpartiet åtnjöt effekterna av Gudrun Schymans popularitet.

Nu, under de två första två månaderna av 2016, är det istället högerblocket som är störst, med 45 procent i jämförelse med vänsterns 40 procent. Moderaterna har sedan 2014, då partiet förlorade valet och småningom bytte ledare till Anna Kinberg Batra, förbättrat täckningsgraden med fem procentenheter och ligger nu på drygt 20 procent. Sedan Stefan Löfvén tillträdde som S-ledare 2012 har hans parti backat från nära 29 procent till 20 procent i år.

En annan viktig aktör i sammanhanget är förstås Sverigedemokraterna. SD ingår inte i högerblocket i min kategorisering (grafen ovan), men väljer man att se SD som ett högerparti, är alltså högerblockets dominans ännu större: med SDs 14 procent i täckningsgrad hamnar i sådana fall högerblocket på totalt nästa 60 procent i februari 2016.

Det är spännande att notera att SD vid ett antal tillfällen varit det mest omskrivna partiet av alla – i december 2014 låg SD till exempel högst, med en högre andel artiklar än både S eller M. Just i samband med Decemberöverenskommelsen 2014 förekom SD i 26 procent av de artiklar som handlade om något politiskt parti, medan siffran för S var 19 procent och för M 15 procent. Man kanske kan dra en försiktig slutsats: den stora mediavinnaren på Decemberöverenskommelsen var Sverigedemokraterna.

partierna

Partiernas andel av omnämnanden i svensk press 1996-2016, helårssiffror. Källa: Mediearkivet.

Om man jämför täckningsgraden i dagspress med de faktiska opinionssiffrorna växer ett antal mönster fram. Generellt sett kan man se att media har en tendens att jämna ut förhållandena något – antalet artiklar om ett parti speglar inte med självklarhet hur opinionen ser ut. Stora partier (Socialdemokraterna och Moderaterna) har en lägre täckningsgrad i dagspressen jämfört med opinionsstödet – medan det skrivs proportionerligt mer om de mindre partierna. Här är exempelvis Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna framgångsrika. Graferna nedan illustrerar också tydligt att händelser som byte av partinamn eller partiledare förstås ger en ökad andel tidningsartiklar.

l

vkd

Den här statistiken framräknad ur Mediearkivet ger inget svar på huruvida svensk press är ”högervriden” eller ”vänstervriden”. En sådan värdering beror ju också på vad som skrivs, och hur. Vinkel, negativ eller positiv. Jag tror för egen del att det måste vara mycket svårt att göra en sådan analys eftersom den blir beroende av subjektivitet. Min mätning ger däremot en objektiv bild av hur stor exponering de olika partierna får i svensk press, och då talar de ett ganska tydligt språk.

Den riktigt intressanta frågan blir då: är det pressen som har börjat följa opinionen, eller är det opinionen som följer pressen? Förr skrev svensk press mest om Socialdemokraterna oavsett vilka vindar som blåste i opinionen – nu är det faktiskt Moderaterna som är största parti i pressen, precis som i opinionsmätningarna.

opinionvspress

Täckningsgrad i svensk press vs opinionssiffror från TNS/SIFO, februari 2016. Källa: Mediearkivet och TNS/SIFO.

 

 

Dagstidningarna allt vanligare inslag i riksdagsdebatten – på gott och ont?

partiledardebatt-0999

Liberalernas Jan Björklund vid partiledardebatten den 13 januari i år – med Dagens Nyheter som referens. Foto: Melker Dahlstrand/Riksdagen.

Jag lider av en fascination för riksdagsdebatter. Jag kan enkelt fördriva en VAB-förmiddag med riksdagskammaren i ena ögonvrån och barnkammaren i den andra. Medan jag torkar snor och kollar febern får jag njuta av hur spännande diskussioner om viktiga saker avlöser varandra, studera retoriska balansakter och se ideologiska skillnader blottläggas. Jag hejar på de mina, och kastar låtsastomater på dem jag föraktar. Vad är urvattnad mello i jämförelse med underhållningsvärdet i en fet debatt om arbetsmarknadspolitik?

Och svensk demokrati är fantastisk. Visste du att alla riksdagens protokoll från 1971 och framåt finns utlagda på riksdagens hemsida?  Här finns allt som sägs i kammaren nedskrivet – protokollen publiceras ungefär sex timmar efter att dagens sista debatt i kammaren är slut. Sökfunktionen gör det möjligt att söka på vad man vill, och ta del av debatter och beslut i alla ärenden. Själv föddes jag 1971. Här finns alltså all svensk rikspolitik under hela min levnad dokumenterad. Snacka om transparens.

På sistone har jag noterat att det inte är ovanligt att svenska riksdagspolitiker i talarstolen refererar till dagstidningar i debatterna. Man läste i tidningen att, och i dag skriver Dagens Nyheter det och det. Däremot är det sällan jag hör någon referera till forskningsrapporter eller doktorsavhandlingar. Jag funderar i mitt stilla sinne: är detta en illustration av vår tids förskjutning mot populism, och är det ett bevis på att medierna faktiskt får allt större makt? Det som dagstidningarna väljer att skriva om, är det också det som våra politiker diskuterar i riksdagens kammare?

Triggad av nyfikenhet gjorde jag en enkel liten studie, möjliggjord av riksdagens fantastiska databas över protokoll. Hur ofta omnämns våra tio största universitet i riksdagens kammare – och hur ofta omnämns våra tio största dagstidningar?

Vissa reservationer är förstås på sin plats – till viss del kan ju Göteborgs Universitet eller Sydsvenska Dagbladet omnämnas i riksdagen i någon annan egenskap än faktakälla, men det troligaste torde ändå vara att en dagstidning omnämns av en politiker i första hand för att vederbörande tagit del av något som är värt att referera till.

Min lilla undersökning visar att dagstidningarna omnämns betydligt oftare än universiteten i riksdagens kammare. Under riksdagsåret 2014/2015 förekom någon av våra tio största dagstidningar i protokollen inte mindre än 225 gånger, att jämföra med 71 omnämnanden av våra tio största universitet. Under de senaste fem åren har antalet omnämnanden av dagstidningar ökat stadigt, medan universiteten i fjol noterade den lägsta siffran under den senaste tioårsperioden. Nämnas skall dock att medan trenden för dagstidningarna är mer tydlig, fluktuerar siffrorna för universiteten mer från år till år.

Man kan också notera att Dagens Nyheter är oerhört dominant i jämförelse med övriga dagstidningar, med stor sannolikhet beroende på den tyngd som DN Debatt har. Samtidigt betyder detta att DN:s debattredaktörer – som bestämmer vad som är tillräckligt viktigt för att publiceras – torde ha en ganska stor makt? Så sent som i förra veckan tog en del av riksdagens frågestund avstamp i en DN Debatt-artikel kring frågan om snabbare hantering av bygglovsärenden.

Visst. Man kan faktiskt ställa frågan: och vaddådå? En sådan här liten statistisk studie kanske inte bevisar ett skvatt – kanske är det bara en kuriositet. Men tänk om det inte är det. Tänk om det är ett symtom. Tänk om vi faktiskt har fog för att fundera över hur våra politiker bildar sig sin verklighetsuppfattning – bygger den allt mer på vad tidningarna väljer att skriva om, snarare än vad den akademiska forskarvärlden har att erbjuda?

Jag slänger ut frågan, för jag har inte något svar. Men nog tål det att funderas på?

tidsserie

Antal omnämnanden av våra tio största dagstidningar respektive våra tio största universitet i riksdagens kammare. Källa: Riksdagen

tidningar_traffar

Antal omnämnanden av våra tio största dagstidningar i riksdagens kammare. Källa: Riksdagen

 

 

Nej, tidningarna mörkar inte grova brott

conspiracy”Gammelmedia” har på sistone fått utstå mycket kritik. Bara ordet doftar förakt och misstro. Som att det är något omodernt, som inte hänger med i tiden, och kanske inte längre bryr sig, eller rent av börjat få tomtar på loftet.

Med den ack så förföriska konspirationsteorin som främsta vapen hävdar företrädare för ”nymedia” (som vi väl i konsekvensens namn får kalla det) och åsiktsmaskiner på sociala medier att tidningarna mörkar brottsstatistiken. Vi medborgare får inte veta allt som händer, eftersom medierna medvetet väljer bort att skriva om vissa typer av brottslighet. Nu i dessa tider är detta kapitel särskilt känsligt eftersom vi ju alla vet (öppna ögonen och ta bort skygglapparna om du inte fattat!) att brottsligheten ökar i samband med ökad invandring.

Den nakna sanningen fängslar inte människorna hälften så mycket som lätt beslöjade halvsanningar, sa Jean Cocteau. Teorier är en sak, fakta än annan. Och vem gillar inte Capricorn One? Det är en eggande tanke att månlandningen bara var en bluff. Men det är ju bara en teori. Och så är det också med svartmålningen av gammelmedia. För om man jämför brottsstatistiken med vad som skrivs, så verkar det inte som att tidningarna mörkar några allvarliga brott, åtminstone inte sett till det stora hela. Snarare tvärtom.

Jag har jämfört statistik över anmälda brott från BRÅ för över 20 olika brottstyper med antalet tidningsartiklar där dessa brott förekommer i Mediearkivets databas över svensk tryckt press. Studien hade kanske inte klarat en granskning från Vetenskapsrådet, men den ger en intressant fingervisning om hur det faktiskt ligger till. Störst reservation får man ha inför det faktum att tidningarna ju skriver om de brott som sker utanför landets gränser också. Så förfinad är inte min statistik. Men ändå.

Vissa typer av brott får fler rubriker i tidningarna, ställt i relation till hur vanliga brotten egentligen är. Grövre brott som mordförsök, misshandel, våldtäkt och rån står för drygt 25 procent av brottstyperna 2015 i undersökningen, men utgör drygt 44 procent av träffarna i Mediearkivet under samma år. Ser man bakåt i tiden är situationen densamma: det skrivs helt enkelt mer om grova brott proportionerligt, och om man väger in att det också är den typen av utrikes brott som lättast hamnar i våra svenska spalter också, så är siffran är kanske inte svårförklarlig.

Men en mörkning av medierna när det gäller grov brottslighet som mordförsök, misshandel och våldtäkt? Nej, inte ens om man tänker bort andelen utrikesnyheter som förekommer i statistiken känns det som en rimlig teori. Enligt en färsk studie från Institutet för Mediestudier utgörs endast 29 procent av tidningarnas nyheter av internationella (utrikes) nyheter, medan resten handlar om lokala, regionala eller nationella nyheter.

Det är svårt att bortse från att våldtäkter utgör 1,57 procent i den här statistiken (observera: alltså i förhållande till de andra brottstyperna i just den här sammanställningen och inget annat) men 8,31 procent i tidningsartiklarna. Det ser knappast ut som att tidningarna mörkar denna brottstyp, snarare tvärtom. Likadant är det med misshandel och rån.

Datorbedrägerier, skattebrott och bluffakturor däremot: nymedia alert! Där ”mörkas” det av medierna så det står härliga till…

brottstat

Källor: BRÅ och Mediearkivet

 

 

* ) BRÅ-statistiken över anmälda brott 2015 är ännu preliminär.