Kategori: internet

Preaching to the choir räcker inte!

Yoda_SWSB

Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.

Yoda

Vad föder främlingshat lättare än rädsla?
Och vad göder rädsla lättare än okunskap?
Vad föder okunskap lättare än desinformation?
Och vad sprider desinformation lättare än sociala medier?

Jag är övertygad om att vi på skrämmande kort tid har fått ett samhälle där Svensson till stor del baserar sin verklighetsuppfattning (sanningen) på vad som rör sig i Flödet. Everyone is preaching to the choir. Av helt naturliga orsaker tycker de flesta som du i flödet, och av lika naturliga orsaker söker vi och får bekräftelse i en miljö som fylls av åsiktsonani och förenklade sanningar.

Men jag tror inte att den stora majoriteten av de där 20 procenten som påstår att de stödjer Sverigedemokraterna är ideologiskt grundade rasister. Att partiet har sina bruna rötter, det vet vi, men att var femte svensk skulle vara rasist? Nej, så illa kan det inte vara. Jag tror att en mycket vanlig Sverigedemokrat är en medelålders familjefar till två tonårsdöttrar som är rädd, vilsen och besviken på samhället – och situationen given en veritabel propagandamagnet. Urvalet nyheter som sprids i flödet förstärker en världsbild som utpekar invandringen som vår tids största samhällsproblem, alla etablerade politiker som korrupta och ”gammelmedia” som huvudperson i en konspiration av episka proportioner. Se, det stämmer ju, allt det som jag hela tiden misstänkt. Allt är på väg åt helvete, och det är ingen som gör något åt det.

Men det är ju inte så. Om man baserar sin världsbild på fakta och kunskap i stället för åsikter och känslor. Sanningen upplevs olika beroende på vilken metod man väljer.

Då tänker jag så här. Lek med tanken – helt ovetenskapligt och högst hypotetiskt – att det här handlar om åtminstone lite mer än hälften av alla som stödjer SD. Kanske är resten fullblodsrassar med Mein Kampf under huvudkudden, vad vet jag? Men vi snackar om (ställt i relation till antalet röstberättigade i Sverige) typ 750 000 människor som mest av allt är missnöjda, rädda och vilsna. Nej, jag tycker inte synd om dem, men jag vill försöka förstå vilka de är.

Denna stora grupp behöver bli utsatt för en kanonad av fakta som kan bemöta rädsla som göds av okunskap, född av desinformation spridd via sociala medier. 

Preaching to the choir duger inte. 

Jag vägrar tro att det här är en förlorad grupp människor, förlorad till rasismen. Jag tror att vi måste ta deras rädsla på allvar, även om de själva antagligen inte skulle erkänna att de är just rädda (ingen riktig man är ju rädd). Därför får vi inte för lättvindigt avfärda dem som rasister eller främlingsfientliga, även om de ger uttryck för sådana åsikter. Det är naturligtvis inte så enkelt. Ska vi dalta med dem? Nej, jag menar att vi ska omvända dem. Att vi måste försöka.

Vad mig anbelangar erkänner jag att pannan har stångats blodig ett otal gånger, och det är verkligen inte lätt att ge sig in i dessa getingbon och ta emot det ena sticket efter det andra (öppna ögonen etc) – men jag är egentligen inte ute efter att var och en på individnivå ska ta fajten, även om det självklart också spelar roll. Jag funderar lite på hur våra riktiga politiska partier – och myndigheter – ser på sin roll i detta informationskrig? Varför känns det som att det främlingsfientliga propagandaflödet står tämligen oemotsagt förutom på den nivån?

Att SD har ett väloljat propagandamaskineri som sipprar ner på gräsrotsnivå är alldeles tydligt – just nu behöver partiet bara ligga lågt: brasan har de redan satt fyr på, och nu sprider sig elden duktigt på egen hand i Facebookflöden och alternativa medier. Men var finns motståndet? Knappast någonstans, förutom i diverse diskussionsgrupper (där vi mest predikar för kören) – men vad krävs för att fakta och kunskap ska nå fram till den grupp som behöver den? Tillsätt en tvärvetenskaplig och utomparlamentarisk kommission som får i uppdrag att utreda den här frågan!

Finner vi svaret på gåtan kan vi också bota vår mest besvärande samhällssjukdom: den obefogade främlingsfobin. Det måste ju i alla fall vara värt ett försök.

 

 

 

Annonser

Vi måste hitta ett botemedel mot faktaresistens

hobbeFrågan var enkel och absolut relevant: du som är kvinna och bor i Göteborg, är du rädd för din egen säkerhet när du går på stadens gator under kvälls- och nattetid? Den lades ut till allmän diskussion på  Facebook-gruppen ”Vad händer i Göteborg?” med drygt 26000 medlemmar. Föga förvånande slutade diskussionen i en het debatt mellan invandringskritiker och flyktingvänner, ”sanningssägare” och ”politiskt korrekta”. Till slut raderades diskussionen helt av någon administratör. Den gick antagligen överstyr.

Inläggen i den här gruppen pendlar mellan högt och lågt – här diskuteras lokalpolitik, bostadsbyggande och Västlänken sida vid sida med tips på bra nattklubbar, evenemang och personliga efterlysningar. Men inga diskussioner blir så aktiva som de där rasismen vädrar morgonluft.

Det dröjde väl kanske ett par minuter innan de första kommentarerna med försiktigt rasistiskt innehåll dök upp. Efter någon halvtimme var de inte så försiktiga längre. Det vet vi väl alla att otryggheten på våra gator och torg har ökat kraftigt på sistone, och vi behöver ju inte ens säga vilken orsaken är. Öppna ögonen! Ta bort skygglapparna! Ge dig ut i verkligheten!

Flera kvinnor intygade att det är föga trevligt att gå hem själv från nattklubben. Men ungefär lika många hade en annan bild. De som reagerade kraftigast mot otryggheten var uteslutande män, som på spelat chevalereskt manér trädde till försvar för kvinnans självklara rätt att slippa bli antastade av män, men inte vilka män som helst utan män från andra kulturer än den svenska!

Jag hade en önskan om att försöka föra in lite mer fakta i diskussionen. Jag borde förstått att det var tämligen lönlöst, men skam den som ger sig. Även om jag var den första att understryka allvaret och det oacceptabla i varje mans övergrepp mot en kvinna oavsett förövarens ursprung, finns det också färsk statistik att tillgå som visar att otryggheten i Sverige faktiskt minskat över tid. Senaste upplagan av den nationella trygghetsundersökningen visar på en rad faktorer som går stick i stäv med vad sanningssägarna (de som vill att vi andra ska ”öppna ögonen”) uttrycker.

  • Andelen personer som känner sig otrygga när de går ut ensamma sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2015.
  • Andelen personer som oroar sig i stor utsträckning för brottsligheten i samhället har minskat från 29 procent 2006 till 22 procent 2015.
  • Andelen som har stort förtroende för rättsväsendet som helhet har ökat från 54 procent 2006 till 64 procent 2015.

Varje enskilt fall av oro och osäkerhet måste givetvis ändå tas största allvar, men vi måste också fråga oss vad det är som ligger bakom sanningssägarnas version? Presenterar man fakta som det ovan listade (som bygger på en undersökning där så många som 12000 människor ingår – ett ovanligt stort statistiskt underlag) avfärdas det som propaganda. Konspirationsteorierna är långtgående: BRÅ (Brottsförebyggande rådet, som gjort undersökningen) är statligt kontrollerad och snedvrider därför fakta för att den ska passa de etablerade partiernas politiska mål. En enskild debattör (tillika sanningssägare) avfärdade den dessutom helt eftersom BRÅ har haft en omtvistad generaldirektör som visserligen avgick 2011, men ändå liksom. Öppna ögonen!

När samma person i ett inlägg beskrev invandrare som kommande från kulturer som inte har ”nått vår nivå” gav jag upp och lade ner mina försök att tillföra diskussionen lite  saklighet. Och dagen efter var tråden raderad, kanske för att den gått för långt. Men upplevelsen lever kvar i mig och jag tänker att det här är en situation som förmodligen har blivit ganska vanlig. Den är allvarligare än man kanske tror, rentav är den central.

Begreppet faktaresistens finner sin relevans i diskussioner på sociala medier dagligdags, och sannolikt är den betydligt vanligare där, när diskussionen förs bakom en skärm på bekvämt avstånd från meningsmotståndarna, än IRL. Men så händer något så vedervärdigt som ”utrensningsaktionen” på plattan i Stockholm igår kväll, och jag tänker att vi måste se kopplingen mellan det sanningssägarna sprider på Facebook eller via ”alternativ media” och det som hände där. Och just i detta nu pågår en demonstration i huvudstaden ”mot flyktingar”. Jag är övertygad om att 95 procent av de som deltar är ”vanligt folk” som säger ”sanningen” och som har ”öppnat ögonen”. I botten ligger en ilska över att myndigheter och politiker, enligt deras mening, inte gör något. Min nemesis i Facebookdiskussionen om kvinnors trygghet frågade mig ”varför tror du att det går åt helvete?” och hur mycket jag än öppnade mina ögon blev mitt svar: ”men… det går ju inte åt helvete”! En länk till Konjunkturinstitutets positiva framtidsprognos imponerade förstås föga. Att saluföra de ledande ekonomer som menar att flyktingar och invandrare på längre sikt gagnar svensk ekonomi, det var liksom inte ens någon idé.

Verklighetsbeskrivningen, sanningen, som Andrew Valden så lysande skrev om nyss i Aftonbladet, befinner sig i allvarlig gungning. Egentligen har det varit så under längre tid: redan inför våra riksdagsval har vi sett hur högern och vänster beskriver vårt samhälle på diametralt olika sätt, trots att det finns objektiva fakta att tillgå. Men nu, när denna medvetna problemformuleringsdyslexi används av antidemokratiska, rasistiska och djupt omänskliga element i vårt samhälle – och det funkar! – då måste vi ta oss en allvarlig funderare på hur vi uppnår balans och, helt enkelt, försvarar vår demokrati.

Likt forskarnas jakt på ett botemedel mot cancer måste vi envist försöka hitta en medicin som botar faktaresistens. Hur gör vi?

Är det fria ordet en utopi?

freedom-of-speech-megaphoneDet fanns en tid då det låg en exklusivitet i att publicera. Även om ordet alltid har varit fritt, åtminstone i demokratiska länder, har spridandet av det varit förbehållet en relativt begränsad skara – tidskrifter, dagstidningar, förlag. Och varje sådan textbärare har haft en ansvarig utgivare som tar ansvar för sanningshalten och etiken. Naturligtvis finns det en orsak till varför tryckfrihetsförordningen rymmer en sådan funktion.

Idag, 2016, kan emellertid vilken nolla som helst publicera. Med nätet som distributionskanal och ett enkelt knapptryck länkar man till vad man vill, sprider texter från var som helt och till vem som helst. Snabbt, enkelt, livsfarligt. Vi som är Facebook addicts (ja, jag erkänner) möter det varje dag i flödet.

Detta skriver jag samtidigt som jag genom att starta min egen blogg själv drar nytta av den nya tidens förhållningssätt till rätten att publicera. Naturligtvis är det egentligen fantastiskt att det fria ordet nu verkligen är fritt. Men det finns en baksida av medaljen, och jag är en djupt bekymrad medelålders man som skräms av hur enkelt främlingsfientliga, antifeministiska och hatiska (kort och gott odemokratiska) element utnyttjar sociala medier – och det fria världsomspännande nätet – för att skapa en helt skev världsbild anpassad efter en politisk agenda. De hävdar att de berättar sanningen, till skillnad från de etablerade medierna. Konspirationsteorier har alltid varit förföriska, och många läsare sväljer resonemanget med hull och hår.

Ibland handlar det om texter som är helt och hållet ihopfabulerade. Metros Viralgranskaren avslöjar den ena bluffen efter den andra, men icke desto mindre delas osanningarna på sociala medier i tusental. Någon ansvarig utgivare tycks inte finnas att ställa till svars. Och dyngan sprids som över en törstande och nyplogad åker där konspirationsteorier, rädsla och hat har de allra bästa förutsättningar att gro.

Men ännu vanligare – och kanske ett större problem sammantaget – är urvalet av texter som sprids. I USA finns sajter som är snyggt förpackade antingen som nyhetsorgan (Breitbart) eller som någon form av vetenskapligt förankrade institutioner (Gatestone Institute). Jag har stött på amerikaner som tycks bygga hela sin världsbild på den rapportering som sker här – problemet är bara att de redaktörer som jobbar här ägnar sig åt kvalificerad snedvridning av nyhetsurvalet.

Det har hänt att jag med upprörda känslor, indignation och bultande huvudvärk försökt ta mig an en diskussion med den svans av okritiska följare som frekventerar exempelvis Breitbart. För här publiceras en story från Sverige i stort sett bara om  den handlar om ämnen som göder folks islamofobi. Det är badhus, det är knivdåd på flyktingboende, det är den afghanske mannen på spårvagnen. Man rapporterar också gärna om SD:s framgångar. Breitbart skriver däremot inte om att svensk ekonomi beräknas blomstra under de närmaste åren. Breitbart skriver inte om att forskare tämligen samstämt hävdar att ett ökat flyktingintag på sikt gagnar ekonomin. Breitbart skriver inte om att brottsligheten och otryggheten i Sverige faktiskt minskat under de senaste tio åren.

I kommentarsfälten florerar rasismen, och den allmänna uppfattningen är att vi svenskar inte ser själva vad som händer, att Sverige är på väg att islamiseras och att vi är så korkade att vi förtjänar att våra döttrar våldtas av araber. Ja, ungefär sådan, fast oftast ännu värre, är jargongen. Försöker man motbevisa med statistik eller forskning blir man avfärdad som ”leftist” – samma retorik som vi hör här hemma. Det är dags att ”öppna ögonen” och inse att massmedia ljuger, och att PK-vänstern ligger bakom all denna censur.

Ännu värre är det förstås med Gatestone Institute, till vilken Bretibart-fansen ofta refererar i tron att rapporteringen där har otvetydig tyngd. Här har Ingrid Carlqvist – ”journalisten” som drog igång den islamkritiska sajten Dispatch International – hittat ett nytt forum för att peppra internet med uppgifter om den svenska ”flyktingkrisen”, våra politikers valhänthet och islamiseringen av vårt land. Hennes texter, som är fullständigt onyanserade och stenhårt vinklade, sprids friskt på sociala medier och skapar en bild av ett Sverige som i princip redan är ”förlorat” till islam. Ett urval av hennes senaste texter har rubriker som ”Sweden’s Afghan ‘Rapefugees'”, ”Shambles in Asylum Heaven” och ”Sweden’s Muslim Christmas Show”. Go figure!

Vad har då de här amerikanska plattformarna med mitt resonemang om publicistiska ideal att göra? Jo, förutom att de i sig själva är högst tveksamma vill jag komma dithän att den verkliga faran ligger i hur deras material sprids och formar människors världsbild. På sistone har ordet faktaresistens börjat dyka upp, och det är uppenbart att vi lever i en tid då många människor redan har en uppfattning som man inte vill ompröva. I stället använder man internet och sociala medier för att söka stöd för sina åsikter, och sammantaget bildar man sig en allt skevare världsbild.

Ni vet hur det är när man sitter runt en lägereld och det viskas en historia från person till person som efter en stund låter annorlunda än originalet? Det är likadant på nätet. Något som faktiskt börjar i en ren faktaredovisning vinklas om, anpassas, förstärks, publiceras, länkas, sprids. Där mitt i flödet står en arbetslös Conny och får hela sin världsbild formad av flödet. Någon ansats till kritiskt förhållningssätt finns inte eftersom ”vad var det jag sa?”

Idag kan vem som helst publicera. Då innefattar jag i begreppet att på sin Facebook-sida publicera en text som man länkar till. Men Conny kan ingenting om källkritik, han tror att det är ett ord som uppfunnits av kommunisterna. Conny kan heller ingenting om de etiska regler som pressen i alla år rättat sig efter, för han tror att de är en del av den censurapparat som medieeliten konstruerat för att bana väg för islamiseringen. Conny vet inte heller vilka konsekvenser det kan få, satt i ett större sammanhang, att publicera texter som tagna ur sitt sammanhang bara ger en promille av den verkliga bilden.

I den bästa av världar vore det fantastiskt om det fria ordet fungerade, men frågan infinner sig: är det en utopi? Vart är vi på väg med yttrandefriheten egentligen? Fungerar den, är den självsanerande som vi vill och tror att den ska vara?

Och vad förespråkar jag själv? Censur? Nej, verkligen inte. Men källkritik på skolschemat tror jag skulle vara precis lika viktigt som veckans lektion i kemi, träslöjd eller matlagning.

Fotnot: Conny heter (kanske) egentligen något annat.