Kategori: ideologi

Vilken förvandling inom SD är det jag har missat?

akessonbatra

Ett handslag av faustiska proportioner?

Armerad med argument om utanförskap, folkets oro och att Sverige är på väg åt fel håll har Anna Kinberg Batra nu öppnat dörren för ett utökat samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det utfrysta partiet som hittills mött kompakt motstånd från alla ”gammelpartier” är plötsligt inbjudna till finrummet och sitter nu i strategiska samtal med partiet som bara för tre år sedan var Sveriges regeringsparti. SD är icke längre någon paria för M, och hälften av deras väljare jublar över kappvändningen.

Men vänta nu, vad är det jag har missat? Jag följer ändå svensk politik med stort intresse dagligdags. Har SD genomgått någon form av sensationell metafysisk förvandling från att vara ett rasistiskt enfrågeparti – AKB:s och många andras generella definition före 2017 – till att bli något helt annat? Redan i augusti sa AKB att man ”måste sluta demonisera” SD, samtidigt som hon ändå slog fast att SD har ”fel” sakpolitiskt. Så sent som i oktober 2016 påstod AKB i Dagens Nyheter vid upprepade tillfällen (fem gånger i samma intervju!) att hon inte är intresserad av ett samarbete med SD (”vi vill ju inte inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Vi har inget i dag och det vill vi inte börja med i morgon”). Hon säger också i samma intervju att Jimmie Åkesson är ”ansvarslös”.

Så, vad är det rent sakpolitiskt som Sverigedemokraterna har ändrat på under de senaste månaderna som får Moderaterna att tacka ja till inbjudan från SD att samtala om en gemensam politik? Den korrekta orsaken kan ju inte vara att ”det vore oartigt” att tacka nej, som AKB anförde i DN för några dagar sedan. Att kalla en annan partiledare för rasist och ansvarslös är ju i sådana fall betydligt oartigare, även om det råkar vara sant.

Jag hittar ingenting i SD:s politik som har förändrats. Förklara för mig. Är det inte snarare så att det är Moderaternas stöd i väljaropinionen som har ändrats och att detta är ett strategiskt snarare än sakpolitiskt drag?

”Jag är inte benägen att förhandla med och bilda regeringsunderlag med ett parti som vill minska invandringen till varje pris och har sina rötter i vit makt-rörelsen, vilket det här faktiskt handlar om,” sa Anna Kinberg Batra i en intervju med Katrine Marcal 2015. Hon ställer för övrigt den mycket intelligenta frågan hur det kommer sig att det var just under åtta år med Alliansregering att SD växte från 2,9 procent till att bli Sveriges tredje största parti. AKB blir naturligtvis svaret skyldig. Men det är ju ett känt faktum att populism ofta finner en grogrund i ett samhälle där klyftorna ökar.

Situationen är nu den att Moderaterna gjort ett medvetet val att placera sig i samma båt som SD. Det står dem fritt att göra och jag är inte ett dugg förvånad, eftersom det har funnits ganska stora likheter mellan den retorik som AKB och Jimmie använt sig av på sistone. ”Det stora problemet är att de exploaterar missnöje”, påstod AKB i DN i oktober, men AKB gör ju exakt det samma. När hörde vi Moderatledaren säga något positivt om utvecklingen i Sverige senast? Redan hösten 2015 lanserade Moderaterna kampanjen ”Sverige är på väg åt fel håll” – partiet är inte ens blygsamma med att bekräfta att det rör sig om just en kampanj. Syftet är förstås att försöka vinna sympatier från väljarkåren, men rubriken på kampanjen kunde lika gärna ha varit Sverigedemokraternas.

AKB påstår om och om igen att en miljon svenskar snart står i utanförskap, men inte ens Ekonomifakta (en mycket vederhäftig källa som Svenskt Näringsliv står bakom) är i närheten av denna siffra. Förvirringen kring vad begreppet egentligen betyder är närmast total, men Ekonomifakta får siffran för 2015 till lite drygt 815000. Vad är det för information som AKB har som inte ens Svenskt Näringsliv, som av hävd står nära Moderaterna, verifierar?

Vi har en kris inom sjukvården, polisens omorganisation (för övrigt initierad av Moderaterna 2013) knakar i fogarna och allt fler svenskar uppger att de känner sig otrygga. Detta är allvarliga problem som våra politiker har till uppgift att försöka komma åt. Men mängden positiva nyheter om utvecklingen i Sverige får mycket liten uppmärksamhet. Här är ett litet axplock bara från de senaste veckorna:

  • ”Svensk industri fortsätter att överrumpla analytikerna. Humöret bland inköpscheferna steg ytterligare i januari till den högsta nivån sedan hösten 2010.” (Dagens Industri)
  • ”Därför klår Sverige alla andra länder på nästan alla områden – om du är svensk borde du vara ganska stolt över dig själv just nu.” (World Economic Forum)
  • ”Lägsta ungdomsarbetslösheten sedan 2003 (säsongsjusterade siffror).” (Ekonomifakta)
  • ”De goda tiderna för Sveriges ekonomi fortsätter under 2017, bedömer Konjunkturinstitutet.” (Dagens Nyheter)
  • ”Svenskarna är ett av världens lyckligaste folk” (Aftonbladet)
  • ”Risken att dö i ett flertal sjukdomar har minskat, exempelvis diabetes, stroke, hjärtinfarkt och cancer.” (Socialstyrelsen)
  • ”Aldrig, åtminstone sedan 2005, har sysselsättningsgraden för utlandsfödda varit så hög som nu.” (SCB)
  • ”Andelen invandrare som går sysslolösa har minskat under den senaste tioårsperioden. 2006 var andelen som varken studerade eller hade ett jobb över 34 procent, 2015 var den nere under 28 procent.” (SCB)
  • ”Antalet personer med skuld hos Kronofogden minskade under förra året med nästan 5 000 personer.” (Kronofogden)
  • ”Kreditvärdigheten hos svenska börsbolag, exklusive bankerna, kommer att förbättras det kommande året.” (SvD)
  • ”Antalet konkurser i Sverige var i fjol det lägsta på åtminstone åtta år.” (SCB)
  • ”Antalet anmälda åldringsbrott har minskat kraftigt under 2016.” (Aftonbladet)
  • ”Rekordmånga nyanmälda jobb på arbetsförmedlingen i slutet av 2016.” (Ekonomifakta)För fler exempel på positiva nyheter, gå med i Facebookgruppen ”Det går inte åt helvete!

Det ligger i sakens natur att ett oppositionsparti påpekar allt som är dåligt och håller tyst om det som är bra i samhället. Så har det alltid varit. Så gjorde S före valet 2014, så gör Alliansen nu. Jag köper det. Men det når absurda dimensioner som ger en äcklig smak i munnen när Moderaterna lierar sig med ett i grunden rasistiskt parti i en gemensam retorik, där sanningen ofta får stå tillbaka för effektsökeriet i debatten.

Vi har en statsminister som – måste man säga – mot alla odds ökar i popularitet. Stefan Löfvén ger ett allt tryggare intryck, och i ryggen har han en utveckling i landet som på många områden går åt rätt håll. Men det viktiga i Löfvéns retorik är inte att han slår sig själv för bröstet – för det gör han – utan att han erkänner de problem som finns. AKB har ett mantra som går ut på att Löfvén ”blundar” för problemen, men i stort sett alla debatter – både i riksdag och media – präglas av att statsministern faktiskt säger att han inte är nöjd. Sedan kan man diskutera vad som görs åt problemen realpolitiskt, men regeringen blundar faktiskt inte för problemen. Det är en ohederlig retorik – att man vill lösa problemen på ett sätt som man inte sympatiserar med är inte samma sak som att man inte ser problemen.

Denna text har nu svävat ut något i en bredare kritik mot Anna Kinberg Batra än vad jag från början hade tänkt. Det var längesedan jag bloggade och jag får erkänna att en del tankar bunkrats upp under de senaste månaderna. Men den första frågan kvarstår: vad är det i Sverigedemokraternas politik som har ändrats under de senaste månaderna? Vad är det jag har missat? AKB har konsekvent hävdat att orsaken till att hon utesluter ett samarbete med SD är politiska. Så varför är det plötsligt sakpolitiskt aktuellt för Moderaterna att diskutera med SD?

Annonser

Bristen på ödmjukhet präglar vårt samhälle

ovarlagsen

Det är företagsledaren som skiter i att betala skatt. Det är debattören som glömmer källkritiken. Det är ledarskribenten som förenklar för att plocka poäng. Det är tv-tittaren som rasar över årets julvärd. Det är arbetskamraterna vid fikabordet som påstår att alla muslimer är våldtäktsmän. Men det är också männen som tafsar i skydd av nattklubbens mörker. Det är avdankade kulturministrar som hävdar att media mörkar sanningen. Det är den vanlige medborgaren som tror sig veta bättre än kommunens tjänstemän. Det är politikerna som snedvrider fakta för att vinna opinion. Och det är väljarna som i sin tur föraktar alla politiker.

Överallt, i alla led av Sveriges samhälle, manifesterar sig bristen på ödmjukhet – varje dag. Jag vill hävda att det är vår tids allvarligaste filosofiska problem. Alla vet bäst. Det här symtomet på allmännarcissism är så comme il faut att vi inte längre tar notis om den.

När miljardärer gömmer pengar i skatteparadis tar de av ren självupptagenhet sig rätten att skatteplanera sig ur ett gemensamt ansvarstagande, det som gör den svenska demokratin till ett ofrånkomligt vi. Svenska skatter är för höga, menar man, och trots att skattetrycket – hur man än vänder och vrider på det – är ett resultat av en demokratisk process, väljer man att kringgå det. Det är brist på ödmjukhet och en uppvisning i själviskhet.

När representanter för Livets hårda skola på Facebook länkar till rasistiska artiklar som är rena falsarier, och en produkt av alternativa medier, är det en avsaknad av ödmjukhet inför fakta, andra människors värde – och en brist på ödmjukhet inför en ytterst komplex kompetens som kallas för journalistik. Och när debattörer med tusentals läsare slår fast att de islamistiska terrordåden ökat lavinartat i Europa utan att ha ordentlig koll på fakta, då saknas en ödmjukhet både inför effekterna ett sådant statement har, och givetvis inför det grundläggande i att ha koll på fakta.

När TV-tittare rasar över att rollen som en gång var synonym med Arne Weise nu fylls av en ung muslimsk kvinna finns där ingen ödmjukhet inför människan Gina Darawi, men ej heller inför andra religioner, eller för den delen orsakerna bakom SVT:s tänk bakom valet av julvärd. Hon avfärdas så lättvindigt, på grund av kön och religion. Och där, vid samma fikabord, har man ju minsann hört att muslimska män våldtar. Man har köpt en bild som förmedlas via alternativa medier, som sprids på sociala medier, och det har man gjort helt utan att fråga sig: kan det verkligen stämma? Man är inte intresserad av fakta, forskning, sanning – och är därför inte ödmjuk inför den.

Samtidigt finns det bevisligen män – oavsett religion eller hudfärg – som i trängseln på dansgolvet, i skydd av mörkret, kanske påhejad av polare, hjälpt av alkoholen och bedövad av sin egen förträfflighet, tafsar på främmande kvinnor som inte har bett om att få just den handen uppkörd mellan benen. Dessa män är fega ynkryggar, som saknar all ödmjukhet inför sina medmänniskor. Paradoxalt nog är de grupperingar av grottmän som formerar medborgargarden för att skydda ”sina kvinnor” precis lika lite ödmjuka: det är bara narcissister som talar om andra människor i ägandetermer.

När sedan en före detta kulturminister går ut och påstår att medierna mörkar fakta om invandringen, påhejad av en annan kulturminister (förvisso bara på sin post i tio dagar, men ändå), då blir bristen på ödmjukhet närmast parodisk. Forskare som ägnat hela sin livsgärning åt att studera mediernas beteendemönster hittar inget fog för kritiken, och det enda de här föredettingarna stödjer sig på är några enskilda och märkligt nog namngivna journalister, och på den uppfattning de själva skapat sig trots att de fortfarande bara läser tidningar i tryckt format (inget fel i det, men det det är trots allt 2016 och en stor del av massmedia lever i dag sitt liv på nätet).

Det är dock långt ifrån bara ”eliten” (om nu paret Adelsohn hör dit) som lider av denna åkomma. Den tycks drabba oss alla. När kommunerna nu under stor press och på extremt kort tid måste bygga nya bostäder åt de flyktingar vi enligt demokratiskt fattade beslut har tagit emot och som ska få stanna hos oss, då vet alla bättre än kommunens tjänstemän. Bristen på ödmjukhet inför det faktum att de som faktiskt arbetar med de här frågorna med största sannolikhet besitter en stor kompetens och erfarenhet, den är total. Grannen som vill slippa ett flyktingboende på andra sidan gatan är plötsligt expert på dagvattennivåer, integration, folkhälsa, kriminologi och byggteknik. Mest frapperande är att de självutnämnda experterna – som kanske förvissor verkligen har på fötterna inom åtminstone något specialområde – inte inser att de med största sannolikhet inte har möjlighet att se helheten. Kommunens tjänstemän har ett större sammanhang att ta hänsyn till, medan gräsroten i all avsaknad av ödmjukhet inte ser längre än sin egen lilla tuva. Tänk om du har rätt i sak när det gäller just den lilla bubblan du lever i, men att den sanningen blir irrelevant eller saknar tyngd, i det stora sammanhanget?

Politiker som sprider propaganda om att Sverige är på väg att hamna i kris på grund av invandringen är förstås inte heller ett dugg ödmjuka inför fakta. De skiter helt enkelt i den. Å andra sidan sett finns väljaren som föraktar alla politiker bara för att de är just politiker. Bort med hela packet… de är lika goda kålsupare allihopa. Men nä, det är de ju förstås inte. Det finns bra politiker och dåliga. Att tro att alla politiker är maktmissbrukare är lika korkat som att exempelvis klumpa ihop alla muslimer eller att påstå att alla norrmän, med Breivik som bevis, är terrorister. Generaliseringar kommer som ett brev på posten när ödmjukheten saknas.

En del förändringar i vårt samhälle har kanske drivit oss i den här riktningen. I dag uppmanas vi att själva välja vilken doktor vi vill ha, vilka fonder vi vill pensionsspara i och vilken skola våra barn ska gå i. Vi förväntas veta bäst själva. Inbakat i processen finns ett belöningssystem för narcissisten: du vet själv vad som är bäst för dig. I dagarna kom forskaren Anette Nyqvist vid Stockholms Universitet ut med boken Reform and Responsibility in the Remaking of the Swedish National Pension System som bland annat skildrar ”hur pensionssystemet kan ses som ett exempel på att staten lastar över mer ansvar på medborgaren.” Och så sent som den 17 mars tog riksdagen beslut om att uppmana regeringen att ”utveckla valfriheten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen”.

Men hur ska vi egentligen kunna veta bäst i alla lägen? Välja kvällslektyr baserat på den smaskigaste löpsedeln är ett enkelt, och tämligen oviktigt, val. Men skola till mina barn? Jag har inga ingående kunskaper i utbildningssystem och pedagogik. Bästa sättet att förvalta mina pensionspengar? Valfrihet borde ju alltid vara något bra, men vad gör den med individen? Tänk om den gör den redan självgode till fullblodsnarcissist, medan den redan ödmjuke mest blir räddhågsen och dumförklarad?

Varför är ödmjukhet en sådan bristvara idag? Är det ett resultat av individualismens förstärkning i samhället under de senaste decennierna? Med chansen att plocka en billig men inte oviktig poäng: vet du vad, jag vet inte. Min ödmjukhet förbjuder mig att ge ett svar på frågan. Men jag är övertygad om att det är många som tror att de vet, och deras svar på denna fråga – liksom många andra – kommer att vara tvärsäkert.

Men vid närmare eftertanke: kanske är hela denna text också ett tecken på brist på ödmjukhet? Är vi alla lika goda kålsupare? Jag läste någonstans: Ödmjukhet är en märklig företeelse: i samma sekund som du tror att du är ödmjuk, har din ödmjukhet gått förlorad.

”Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar. (Wikipedia)

 

 

Trodde ni det skulle bli enkelt, svenska folket?

Syrian-refugees

I dag presenteras en undersökning från SVT/Novus där 69 procent av svenska folket uppger att de är nöjda med regeringens flyktingpolitik (ja, alltså den som gäller för närvarande – den har ju som bekant bytt skepnad). Enligt SVT är de vanligaste argumenten att ”vi kan inte hjälpa fler asylsökande på ett värdigt sätt” och att ”välfärden hotas av en för stor invandring”.

Men snälla Svensson, trodde du att det här skulle bli enkelt?

Svensken är en bekväm jävel. Vi slår oss för bröstet som humanismens försvarare och är stolta över att vara den moderna demokratins kuttersmycke. Men när det kommer till kritan är det mest snack och patetiskt lite verkstad.

Opinionen i Sverige byter riktning lika ofta som en färja mellan Gränna och Visingsö. Så fort båten är i hamn är det dags att byta riktning igen. Aldrig nöjd, liksom. Det gäller inte bara i den här frågan, utan svensk politik i allmänhet. Det som ur ett ideologiskt perspektiv borde vara omöjligt – att över en natt gå från S till SD – har blivit vardagsmat i opinionsundersökningar.

Därför är det kanske inte någon överraskning att svenskarnas åsikter om invandring och flyktingpolitik har bytt skepnad. I september 2015 – lite mer än bara halvåret sedan – var det en tredjedel som ville ta emot färre flyktingar genom att ändra dagens lagar och regler, enligt en undersökning från TNS-Sifo. I dag, när regeringen genomfört sådana åtgärder, är stödet för den politiken mer än det dubbla, 69 procent.

Den kritiske läsaren kanske nu höjer något på ögonbrynet och undrar om författaren till denna text legat under något stenblock under höst och vinter. Jag vill då bekräfta att jag gärna hade gjort det så att jag sluppit bevittna eländet, men ack nej. Självklart är jag medveten om att Sverige har utsatts för en enorm ström av asylsökande. Men enär jag inte befunnit mig under en sten har jag också noterat hur lättvindigt vår humanitära inställning till människor på flykt förändrats. Att prata om volymer var något som tidigare fick somliga ministrar att framstå som kräkfärdiga av indignation – nu talar samma makthavare inte i några andra termer. Tove Lifvendahl på SvD har skrivit en magnifik ledartext på just detta tema (läs!).

Det är inte tu tal om annat: utmaningen är redan i nuläget jättestor och den ansträngning vi skulle ha kunnat stå inför, om inte regeringen hade lagt i backen, torde ha blivit massiv. Men där är vi nu inte. För vi har pumpats fulla av en beskrivning av Sverige som ett land på gränsen till misär, ett samhälle på väg in djup kris, ett offer för den berömda systemkollapsen. ”Vi står inför en välfärdskollaps, en systemkollaps,” sa Jimmie Åkesson (SD) i oktober 2015. Några veckor senare hakade Anna Kinberg Batra (M) på: ”Om man inte agerar, väntar någon form av systemkollaps.……”

Och så där har det hållt på. Trots att det finns massvis av forskning som visar att ett generöst flyktingmottagande på sikt skulle gagna svensk ekonomi, menar svensken på att det håller på att gå åt skogen. Trots att ekonomin snurrar på i högvarv, pratar politikerna om en välfärd som riskerar gå om intet. Trots att BRÅ:s statistik visar på att brottsligheten minskar i Sverige – exempelvis antalet våldtäkter som minskade under 2015 i bjärt kontrast till rapefugee-retoriken från rasisthåll – tycks medelsvensson köpa att vi lever i ett allt mer otryggt samhälle.

Men jag frågar mig då i all ödmjukhet: när Sveriges breda majoritet för bara ett halvår sedan slog sig för bröstet och med Fredrik Reinfeldts legendariska tal om öppna hjärtan också ville öppna våra gränser, var svensken då så naiv att man trodde detta kunde ske utan ansträngning? Eller är det så beklagligt att detta är svenskens sanna lynne: självklart ska vi hjälpa, bara det inte kostar mig något. Här i Göteborg ser vi det överallt: jag är absolut inte rasist, jag tycker absolut att vi ska hjälpa människor i nöd, men du förstår att precis här där jag bor, där finns det inte plats.

När regering stöttad av i stort sett hela riksdagen (förutom en och annan nedtystad miljöpartist, ett gäng välartade centerpartister och en förbannad men alldeles för uddlös Jonas Sjöstedt) nu hävdar att vi 1) måste kunna ta emot flyktingar med värdighet och 2) måste göra det utan att vår välfärd hotas, då känns argumentationen på något sätt utan proportioner. Svar på fråga 1) Flyktingar som flyr ett krig blir de facto mottagna med värdighet om de räddas från döden. Svar på fråga 2) Vår välfärd hotas inte mer av några flyktingar än den har gjorts av en Alliansregering som konsekvent monterat ner våra trygghetssystem.

Den här texten färgas i detta slag av min politiska övertygelse, take it or leave it. Men varför är det inte någon som ens har knystat en tanke om att använda skattesatsen för att finansiera ett fungerande, generöst och humant flyktingmottagande? Kan vi inte allihop tänka oss att betala, låt säg, en hundring mer i månaden under ett års tid, för att se till att fixa det här? En punktskatt i tolv månader. Skattefobiker slår förstås bakut direkt, det förstår jag, men varför finns inte ens denna tämligen enkla lösning på bordet? Naturligtvis för att ett sådant förslag skulle kunna självantända vilket parti som helst. Det är ingen som vågar.

I oktober i fjol presenterade EU-kommissionen en rapport som visade att svenskarna är mest öppna i EU för att ha en arbetskompis som tillhör en ickesvensk etnisk grupp eller ett barn som blir tillsammans med en person som exempelvis är av asiatiskt eller romskt ursprung. Svenskarna låg också i topp när det gäller acceptans gentemot religiösa minoriteter. Av alla EU-länder är Sverige också det som är mest öppet för att välja in en person ur en etnisk minoritet på ”den högsta valbara positionen”, det vill säga statsministerposten. Fyra av fem uppgav att de skulle vara bekväma med en statsminister med utländskt påbrå.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad en sådan undersökning skulle ge för resultat idag. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men Fredrik Reinfeldt, jag saknar dig. Nu, mer än någonsin, behövs dina ord om att öppna våra hjärtan, men även våra plånböcker. Vi kan så in i helvete mycket bättre än det här.