Kategori: demokrati

Feministiskt Initiativ osynliggjordes (eller osynliggjorde sig själva) inför valet

Undrar du också vart Gudrun Schyman och Feministisk Initiativ tog vägen inför årets riksdagsval? Om din känsla är att partiet och dess annars så färgstarka ledare inte syntes i debatter och media har du helt rätt. Antalet artiklar om Schyman i svensk press halverades jämfört med förra valet. Och då var partiet redan litet i jämförelse med de etablerade riksdagspartierna.

För ett par år sedan skrev jag en artikel om de politiska partiernas täckningsgrad i svensk press. Med samma mätmetod har jag nu tittat på vilka av partiledarna som det skrivits mest om under den sista månaden före valdagen, detta med Mediearkivet som sökkälla. Databasen samlar artiklar från över 700 svenska tryckta dagstidningar, vilket ska motsvara 95 procent av den totala dagspressupplagan i Sverige. Genom att söka på de olika partiernas partiledare och ställa deras resultat i relation till varandra har jag fått fram procentsiffror som vi kan kalla för täckningsgrad.

tackningsgrad

Det är ganska uppenbart att det finns ett samband mellan partiernas framgångar eller misslyckanden och hur mycket som skrivs om partiledarna. Man får nog bortse från de partier som innehaft statsministerposterna – det är inte så konstigt att det skrivs mer om de här partiledarna (Fredrik Reinfeldt inför förra valet, Stefan Löfvén inför senaste valet) när de också är regeringschefer. Men bortse från det och titta på övriga partier: Vänsterpartiet går framåt i valet, och det har också skrivits mer om Jonas Sjöstedt. Titta på Miljöpartiet – de har backat rejält, men de har också backat rejält i täckningsgrad i tidningarna. Kolla in staplarna för Annie Lööf (c): en rejäl ökning i täckningsgrad, och en rejäl framgång i valet. Sak samma för Kd och Sd.

Och så var det alltså detta med Gudryn Schyman. Under en kort stund trodde svenska folket till och med att Feministisk Initiativ skulle komma in i riksdagen 2014 (minns vallokalsundersökningen som överskattade Fi-sympatierna kraftigt). I år har det varit märkbart tyst. Under den sista månaden före valet 2018 får man bara 341 träffar på Gudryn Schyman i Mediearkivet, mer än en halvering jämfört med 2014 (717).

Att göra en sökning i Mediearkivet visar ju inte på huruvida uppmärksamheten som tillägnas partiledarna är positiv eller negativ – men den visar på synlighet. Säger detta då mer om partiledarna än om medierna, eller tvärtom? Hur kommer det sig att Annie Lööf fått så stort medialt genomslag inför detta val, medan miljöpartiet kraftigt gått ner? Jag har inte svaret på den frågan, men visst är det en intressant diskussion att ha?

 

101 (nya) skäl till varför det fortfarande inte går åt helvete

thumbsupSå här i valtider är det tydligt att det imbecilla kollapsdrevet fortfarande lever i den politiska debatten. Trots att det går nästan löjligt bra för Sverige i väldigt många avseenden är det gnällandet, missnöjet, indignationen som får ta mest plats i samtalet. Det märkliga i sammanhanget är att det inte bara är oppositionen i form av främst moderater och sverigedemokrater som använder sig av en missnöjesorienterad retorik – även socialdemokraterna tycks ha en uttalad strategi att också kittla kollapsivrarna under hakan. Som om det skulle vara det enda sättet att locka väljare i Sverige 2018.

I någon mening underkänner de politiska partierna medborgarna genom denna fördummande retorik som dessutom är, tror jag, farlig då den underblåser en minskad tilltro till politiken, demokratin och samhället. Politiken idag verkar handla mer om att peka på allt som är dåligt (ofta utan att komma med några lösningar) och debatterna blottlägger snarare olika verklighetsbeskrivningar än politiska visioner.

För två och ett halvt år sedan, då kollapsdrevet hade dragit igång i samband med flyktingdebatten, skrev jag en text med rubriken 101 skäl till varför det inte går åt helvete. Nu känner jag att det är dags för en uppdatering. Det finns fortfarande oerhört många bevis för att det inte är så illa ställt med vårt land som somliga, framförallt SD, försöker påskina.

En ”disclaimer” är förstås på sin plats. Jag säger härmed inte att allt fungerar fantastiskt i vårt samhälle. Vi har en del problem, som till exempel bostadsbrist, ökad stress, brist på högkompetent arbetskraft. Och de växande vårdköerna tycks vara en svår knut att lösa trots att landstingen gick med ett överskott på 2,7 miljarder kronor i fjol…

Men att vi skulle stå inför en vittomspännande välfärdskollaps, detta ord som He who must not be named använder sig så gärna av, stämmer helt enkelt inte. Jimmie Åkesson ljuger. Det är propagandistisk smörja. Det är populism.

Men åter till allt det som är positivt. Här är hela listan! Om inget annat anges jämförs juni månad 2018 med juni månad 2014, det vill säga inför föregående riksdagsval. Hur mådde Sverige då, och hur mår Sverige nu? Här är 101 nya (i vissa fall uppdaterade) skäl till varför det inte går åt helvete (och att vi, generellt sett, har det bättre nu än då):

1. Andelen sysselsatta har ökat. I juni 2018 hade 69,7 procent av svenskarna i åldern 15-74 år sysselsättning, jämfört med 67,6 procent i juni 2014. Ökningen gäller både män och kvinnor. (Källa: SCB). ”Sysselsättningsgraden i Sverige är hög jämfört med många andra länder och Sverige har EU:s högsta sysselsättningsgrad mätt i åldersgruppen 20-64 år.” (Ekonomifakta)

2. Arbetslösheten har minskat från 9,2 procent 2014 till 7,2 procent 2018 (15-74 år). (Källa: SCB)

3. Andelen sysselsatta bland utrikes födda har ökat från 59,4 procent till 62,2 procent (15-74 år). Särskilt stor är ökningen bland ungdomar (15-24 år), från 28,2 till 41,3 procent. SCB noterade att sysselsättningen ökade främst bland utrikes födda under 2017. (Källa: SCB)

4. Andelen arbetslösa bland utrikes födda har minskat från 17,8 procent till 16,3 procent (15-74 år). (Källa: SCB)

5. Svenskarna är de inom EU som i minst utsträckning tycker att ”invandrarna kommer och tar våra jobb”. Endast 12 procent av svenskarna tycker så enligt den senaste Eurobarometern om integration. EU-snittet ligger på 39 procent. (Källa: Special  Eurobarometer 469, 2017)

6. Segregationen har minskat samtidigt som mångfalden ökat mellan 2012 och 2016. ”Fler och fler bostadsområden hjälps i och med det åt att driva integrationen mellan nya och gamla svenskar.” (Källa: Hyresgästföreningen)

7. Nyanlända etableras snabbare på arbetsmarknaden. Det har tidigare tagit upp till tio år innan hälften av de nyanlända har etablerat sig på arbetsmarknaden. Nu hade nästan hälften, 48,5 procent, av dem som mottogs 2011 jobb efter fem år. (Källa: Regeringen/SCB)

8. Ungdomsarbetslösheten 15-24 år har minskat från 29,4 procent till 23,7 procent – i säsongsrensade siffror är minskningen från 22,8 till 15,9 procent. (Källa: Ekonomifakta)

9. Antalet undersysselsatta har minskat kraftigt från 189600 till 112700 (15-74 år). Minskningen ses även bland utrikes födda. Med undersysselsatta menas ”personer som arbetar mindre än de skulle vilja och som kunnat arbeta mer”. (Källa: SCB)

10. Antalet latent arbetssökande har minskat kraftigt från 109900 till 68500 (15-74 år). Minskningen ses även bland utrikes födda. Med latent arbetssökande menas ”personer utanför arbetskraften som velat och kunnat arbeta.” (Källa: SCB)

11. Andelen unga 15-24 år som varken arbetar eller studerar har minskat från 6,2 till 5,6 procent (kv 2 2014/kv 2 2018. Källa: SCB). Dessutom var Sverige det land i EU som 2017 hade lägst andel i åldrarna 20-34 år som varken arbetar eller studerar (7,8%). (Källa: Eurostat)

12. Andelen långtidsarbetslösa har minskat från 26 procent till 23,9 procent. Med långtidsarbetslösa menas andelen arbetslösa som varit utan jobb längre än sex månader. ”Sverige har lägst andel långtidsarbetslösa i EU och ligger långt under OECD-snittet.” (Källa: Ekonomifakta)

13. Antalet bidragsberoende svenskar har minskat från 805574 helårspersoner 2014 till 768740 helårspersoner 2017. Det är en minskning med 4,6 procent. Med bidrag avses följande bidrag och sociala ersättningar: sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och ekonomiskt bistånd. (Källa: SCB)

14. Andelen ekonomiskt utsatta unga har minskat mellan 2012 och 2016, från 10,3 procent till 9,0 procent. Med ekonomiskt utsatta avses hushåll med låg inkomst eller ekonomiskt bistånd. (Källa: Kommun- och landstingsdatabasen)

15. Vi är rikare än någonsin. Hushållens disponibla inkomster har aldrig varit så höga i Sverige som nu. Per capita låg siffran 2017 på 215730 kronor (inflationsjusterad). 2013 låg motsvarande siffra på 198660 kronor. (Ekonomifakta)

16. Antalet skuldsatta hos Kronofogden har minskat från 427734 under 2015 till 417693 under 2017. Samtidigt har antalet personer som berörs av betalningsförelägganden minskat från 390888 till 387404 under samma period. (Källa: Kronofogden)

17. Andelen svenskar som oroas för stor arbetslöshet har minskat från 35 procent 2013 till 26 procent 2017. Andelen som oroas över ekonomisk kris har minskat från 19 till 11 procent. (Källa: SOM)

18. Svenskarna oroas minst av alla i EU för ökade priser, inflation och levnadskostnader. Endast 2 procent av svenskarna uppger att de oroas över detta, enligt den senaste Eurobarometern. (Källa: Standard Eurobarometer 89 sid 11)

19. Antalet varsel om uppsägning har minskat från 4367 i juni 2014 till 2803 motsvarande månad 2018. (Källa: Ekonomifakta)

20. Antalet nyanmälda platser till Arbetsförmedlingen har ökat från 62352 jobb i juni 2014 till 94868 samma månad 2018. (Källa: Ekonomifakta)

21. Sysselsättningsgapet mellan kvinnor och män har minskat från 5,0 procent 2013 till 4,0 procent 2017. Med sysselsättningsgap menas skillnaden i sysselsättningsgrad i procentenheter (20-64 år). (Källa: Ekonomifakta)

22. Andelen kvinnliga chefer har ökat från 35,3 procent till 36,9 procent (2013/2017). (Källa: Ekonomifakta)

23. Lönegapet mellan män och kvinnor har minskat från 5,8 procent 2013 till 4,3 procent 2017. Med lönegap menas skillnad i lön sedan hänsyn tagits till ålder, utbildning, arbetstid, yrke och sektor, uppräknat till heltidslöner (standardvägning). ”Under senare år har yrkessegregeringen minskat vilket har bidragit till att minska det ojusterade lönegapet. Att fler kvinnor idag har akademisk utbildning och att andelen kvinnor bland chefer ökar kan även vara anledningar till att gapet mellan kvinnors och mäns löner minskar.” (Källa: Ekonomifakta)

24. Lönegapet mellan kommunanställda kvinnor och män har minskat från 837 kronor/månad 2014 till 400 kronor/månad 2017. (Källa: Kommun- och landstingsdatabasen)

25. Sverige är det land som har världens bästa rykte enligt Reputation Institutes årliga ranking Country RepTrak. Vi har klättrat på listan från en tredjeplats 2014. (Källa: Reputation Institute)

26. Antalet bygglov för nybyggnation av bostäder har ökat från 1615 under första kvartalet 2014 till 1958 motsvarande period 2018. (Källa: SCB)

27. Antalet påbörjade lägenheter har ökat från 8726 första kvartalet 2014 till 12672 motsvarande period 2018. Antalet färdigställda lägenheter har under samma perioder ökat från 7704 till 10336. (Källa: SCB)

28. Vår boendestandard har förbättrats om man tittar på parametern ”låg boendestandard – läckande tak, sprickor i fönster eller trasiga väggar” i SCB:s tabeller. 2012 uppgav 7,8 procent att deras boenden hade sådana problem – 2016 hade siffran sjunkit till 7,4 procent. (Källa: SCB)

29. BNP per capita har ökat från 422800 kronor 2013 till 457300 kronor 2017 (fasta priser 2017). (Källa: Ekonomifakta)

30. Staten fick ett ekonomiskt överskott på 61,8 miljarder kronor 2017, att jämföra med ett underskott på 131,5 miljarder kronor 2013. (Källa: Riksgälden)

31. Statsskulden har minskat något från 1254 miljarder kronor i juni 2014 till 1231 miljarder i juni 2018. Räknat i procent av BNP har statsskulden minskat från 33,9 procent 2013 till 28,9 procent 2017. (Källa: Riksgälden/Ekonomifakta)

32. Andelen svenskar som uppger att de har ekonomiska problem har minskat från 5,9 procent 2012/13 till 3,4 procent 2016/17. (Källa: SCB)

33. Andelen svenskar som bedömer att Sveriges ekonomi förbättrats har ökat från 11 procent 2013 till 29 procent 2017. Andelen som bedömer att den egna ekonomin förbättrats har ökat från 24 till 27 procent. (Källa: SOM)

34. Kommunernas skatteintäkter har ökat från 39220 kronor/invånare 2013 till 44741 kronor/invånare 2017. (Källa: SCB)

35. Landstingens resultat har förbättrats från ett underskott på 1,7 miljarder kronor till ett överskott på 2,7 miljarder kronor 2017. (Källa: SCB)

36. Överskottet i handelsbalansen har ökat från 122285 miljoner kronor 2013 till 133780 miljoner kronor 2017. Överskottet i tjänstebalansen har ökat från 47651 miljoner kronor till 59732 kronor under samma period. (Källa: Ekonomifakta)

37. Investeringskvoten har ökat från 22,3 till 24,9 procent mellan 2013 och 2017. Med investeringskvot menas fasta bruttoinvesteringar som andel av BNP. Sverige ligger långt över EU-genomsnittet på 19,8 procent. (Källa: Ekonomifakta)

38. Sverige är det EU-land som ökat sina investeringar mest av alla under de senaste tio åren (gäller både offentliga och privata investeringar.) I fjol kom Sverige på andra plats i ”investeringsligan”. (Källa: Eurostat)

39. Produktiviteten i näringslivet har ökat mellan andra kvartalet 2014 och motsvarande period 2018: från 526,20 kr/arbetad timme till 571,50 kr/arbetad timme (2017 års priser). (Källa: Ekonomifakta)

40. Svenska företag är de som har högst överlevnadsgrad i EU. Siffrorna gäller hur många företag som fortfarande är aktiva fem år efter uppstarten. (Källa: Eurostat)

41. Antalet företag i Sverige har ökat med 78756 mellan 2013 och 2017, då det den 31 december fanns 1119813 företag registrerade. (Källa: Ekonomifakta)

42. Antalet nya etableringar av företag har ökat från 62888 under 2013 till 70874 under 2017. (Källa: Bolagsverket)

43. Antalet företagskonkurser har minskat från 6960 totalt under 2013 till 5839 under 2017. (Källa: Ekonomifakta)

44. Företagen har lättare att finansiera sin verksamhet. Andelen svenska företag som uppger att det är svårare eller avsevärt svårare än normalt att finansiera sin verksamhet har minskat från 17 procent i januari 2014 till 10 procent i januari 2018. (Källa: Konjunkturinsitutet)

45. Tiden det tar att starta ett företag har mer än halverats. 2013 tog det 16 dagar att starta upp ett nytt företag, 2017 tog det 7 dagar, enligt The World Bank som samlat in data om vilken tid som krävs för att slutföra proceduren för att registrera och lagligt driva ett företag. (Källa: The World Bank)

46. Svenskarna är de i EU som beräknas leva längst utan att drabbas av någon form av funktionsnedsättning. (Källa: Eurostat)

47. Andelen rökare har minskat från 12 procent 2012/13 till 11 procent 2016/17. (Källa: SCB)

48. Svenskarna dricker mindre alkohol enligt rapporten ”Befolkningens självrapporterade alkoholvanor” från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). 2013 drack svensken i genomsnitt 4,2 liter ren alkohol per år, under 2017 var siffran nere på 3,8 liter. (Källa: CAN)

49. Antalet svenskar som dör i cancer har minskat från 243,25/100000 inv 2012 till 236,93/100000 inv 2016. (Källa: SCB)

50. Dödligheten i hjärtinfarkt har minskat mellan 2013 och 2016 (dödlighet inom 28 dagar efter insjuknandet). Siffran 2016 var 25,3 procent, vilket är lägre än 2013 då den var 26,8 procent. (Källa: Vården i siffror)

51. Sverige har lägst dödlighet bland nyfödda. Tillsammans med Finland är Sverige det land i EU där lägst andel av nyfödda barn dör innan de fyllt ett år. (Källa: Eurostat)

52. Andelen nyblivna mammor som varit på eftervårdsbesök på barnmorskemottagning har ökat mellan 2013 och 2017. Graviditetsregistret har som mål att 85 procent ska ha gjort ett sådant besök 4-16 veckor efter förlossningen. 2014 var andelen 76,6 procent, 2017 hade den stigit till 81 procent. (Källa: Vården i siffror)

53. Andelen svenskar som har förtroende för sjukhusen har ökat mellan 2013 och 2016. (Källa: Vården i siffror)

54. Överbeläggningarna inom psykiatrisk slutenvård har minskat mellan 2014 och 2017, från 2,5/100 vårdplatser till 1,9. (Källa: Vården i siffror)

55. Antalet svenskar med forskarutbildning har ökat från 72562 under 2013 till 80517 under 2017. Samtidigt har antalet svenskar som endast har förgymnasial utbildning minskat från 1,35 miljoner under 2013 till 1,27 miljoner under 2017. (Källa: SCB)

56. Antalet anmälda brott i förhållande till folkmängden sjönk under 2017 för andra året i rad. Samtliga brott per 100000 invånare låg 2017 på 15062 att jämföra med toppnoteringen 15342 2015. (Källa: BRÅ)

57. Allt färre lagförs för brott. 2013 fick 116657 personer ett domslut, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. 2017 var motsvarande siffra 97058. (Källa: BRÅ)

58. Antalet som vårdats på sjukhus till följd av övergrepp har minskat kraftigt från 2204 under 2012 till 1594 under 2016. (Källa: MSB) Antalet anmälningar om våldsbrott har minskat något från 1091/100000 invånare 2013 till 1088/100000 inv 2017. (Källa: BRÅ)

59. Antalet anmälningar om stölder, rån och häleri har minskat rejält från 5607/100000 invånare 2013 till 4882/100000 inv 2017. Exempelvis har bilstölderna minskat från 988 till 897. (Källa: BRÅ)

60. Antalet anmälningar om narkotikabrott har minskat från 1167/100000 invånare 2013 till 1158/100000 inv 2017. (Källa: BRÅ)

61. Kronofogdens utmätningar av pengar från organiserad brottslighet har ökat från 65 miljoner kronor 2013 till 95 miljoner kronor 2017. Ökningen är ett resultat av samverkan mellan flera myndigheter för att bekämpa den organiserade brottsligheten i Sverige. (Källa: Kronofogden)

62. Antalet anmälningar om hatbrott på grund av sexuell läggning har minskat från 713 under 2012 till 553 under 2016. (Källa: BRÅ)

63. Antalet polisanställda har ökat från till 28689 i december 2014 till 29841 i maj 2018. Ökningen beror på att myndigheten anställt fler civilanställda, som bland annat jobbar med brottsutredningar (idag kan civilutredare bli förundersökningsledare), juridik och vid polisens kontaktcenter. (Källa: Polisen)

64. Antalet villabränder har minskat från 2553 under 2013 till 2227 under 2017 (antal räddningsinsatser). (Källa: MSB)

65. Andelen svenskar med allergiproblem har minskat från 57 procent 2012 till 51 procent 2016. (Källa: Folkhälsomyndigheten)

66. Andelen som uppger att de haft självmordstankar har minskat från 6 procent 2012 till 3 procent 2016 (Källa: Folkhälsomyndigheten). Samtidigt har antalet självmord minskat från 1523 under 2012 till 1470 under 2016 (Källa: Karolinska Institutet). Siffrorna förstärks också av att antalet som vårdats på sjukhus till följd av ”avsiktlig självdestruktiv handling” minskat kraftigt från 8009 under 2012 till 6948 under 2016. (Källa: MSB)

67. Andelen som är nöjda med demokratin i sin kommun har ökat från 66 procent 2013 till 70 procent 2017. Motsvarande siffror för region och landsting visar en ökning från 59 till 66 procent. Även när det gäller demokratin inom EU syns en ökning, från 46 till 53 procent. (Källa: SOM)

68. Andelen som upplever att de kan påverka politiska beslut i Sverige har ökat från 19 procent 2013 till 21 procent 2017. När det gäller att kunna påverka politiska beslut i sin kommun ses en liten ökning från 24 till 25 procent. (Källa: SOM)

69. Andelen som är intresserade av politik har ökat från 57 procent 2013 till 61 procent 2017. Andelen som uppger att de har diskuterat politik minst en gång i veckan har ökat från 26 till 34 procent. (Källa: SOM)

70. Förtroendet för dagspressen har ökat från att 27 procent 2013 uppgav att de hade mycket eller ganska stort förtroende till 31 procent 2017. Även förtroendet för radio och TV har ökat, från 48 till 56 procent. Allt detta trots högljudd kritik i vissa sociala mediekanaler mot ”gammelmedia”. (Källa: SOM)

71. Förtroendet för domstolarna har ökat kraftigt från 26 procent 2013 till 40 procent 2017. Mellan 2016 och 2017 har dessutom förtroendet för polisen ökat kraftigt. (Källa: SOM)

72. Förtroendet för grundskolan har ökat från 22 procent 2013 till 33 procent 2017. (Källa: SOM)

73. Andelen som vill minska det svenska u-landsbiståndet har minskat från 23 procent 2013 till 21 procent 2017. (Källa: SOM)

74. Andelen som har tillgång till internet i hemmet har ökat från 87 procent 2013 till 92 procent 2017. (Källa: SOM)

75. Andelen som läser böcker regelbundet har ökat från 36 procent 2013 till 39 procent 2017. (Källa: SOM)

76. Utgivningen av barnböcker har ökat kraftigt under de senaste åren. 2013 gavs 1770 barn- och ungdomsböcker ut – 2017 var motsvarande siffra 2532 utgivningar. (Källa: Svenska Barnboksinstitutet)

77. Antalet inköpta böcker till de kommunala biblioteken har ökat från 206 exemplar/1000 invånare 2013 till 211 ex/inv 2017. (Källa: Kommun- och landstingsdatabasen)

78. Av alla EU-medborgare är svenskarna de som är mest bekväma med att ha en invandrare som vän enligt Eurobarometerns senaste undersökning om integration av invandrare. 87 procent av svenskarna uppger att de är helt bekväma med att ha en vän från ett annat land, att jämföra med EU-snittet på 48 procent. Sverige toppar också EU-jämförelsen när det gäller att ha en invandrare som arbetskollega, där 84 procent av svenskarna är ”helt bekväma” att jämföra med EU-snittet 44 procent, och att ha en invandrare som granne (82 procent i Sverige jämfört med EU-snittet 43 procent). (Källa: Special  Eurobarometer 469, 2017)

79. Svenskarna anser i högst grad att utomeuropeiska invandrare är en tillgång för landet i en jämförelse mellan EU-länderna. Siffran för svenskarna är 45 procent, EU-snittet ligger på 20 procent. (Källa: Special  Eurobarometer 469, 2017)

80. EU rankar Sverige som bäst på innovation i en jämförelse mellan medlemsländerna. (Källa: European Innovation Scoreboard 2018)

81. Svenskarna är överlägset mest positiva till invandrare om man jämför med andra länder i EU. Siffran för svenskarna är 76 procent, på andra plats kommer Luxemburg på 63 procent. EU-snittet ligger på 42 procent. Sverige är också det land i EU där högst andel anser att invandrare berikar landets kultur (konst, musik, mat etc): 93 procent av svenskarna håller med helt och hållet om detta, jämfört med EU-snittet 61 procent.  (Källa: Special  Eurobarometer 469, 2017)

82. Svenskarna är mest måna om miljön i EU. 87 procent av svenskarna anser att det är mycket viktigt att skydda miljön, att jämföra med EU-snittet 56 procent. (Källa: Special Eurobarometer 468, 2017)

83. Svenskarna källsorterar mest i EU. 87 procent uppger att de har källsorterat sina sopor under det senaste halvåret, vilket är högtst i EU, där snittet ligger på 65 procent. (Källa: Special Eurobarometer 468, 2017)

84. Svenska män får gråta mest. Den lätt absurda frågan om det är ”acceptabelt för män att gråta” ställs i den senaste Eurobarometern om jämställdhet. 99 procent av svenskarna svarar ja, vilket är mest i hela EU. I andra änden av spektrat befinner sig Bulgarien där bara 62 procent tycker att manliga tårar är okej. (Källa: Special Eurobarometer 465, 2017)

85. Kvinnans plats är inte hemma vid spisen enligt svenskarna. I EU är Sverige överlägset mest emot påståendet att ”kvinnans viktigaste roll är att ta hand om hemmet och familjen” –  87 procent är helt emot, att jämföra med EU-snittet på 54 procent. Samtidigt är andelen som menar att ”mannens viktigaste roll är att tjäna pengar” överlägset lägst i Sverige: 10 procent (EU-snittet ligger på 43 procent). Likaledes är svenskarna solklart mest kritiska till påståendet att ”män är mer ambitiösa än kvinnor” (endast 8 procent håller med, EU-snittet ligger på 35 procent). (Källa: Special Eurobarometer 465, 2017)

86. Sverige är bäst på jämställdhet i Europa enligt mätningen Gender Equality Index som görs av European Institute for Gender Equality (EIGE). (Källa: EIGE)

87. Sverige är bäst i världen på hållbar utveckling enligt Bertelsmann Stiftung och Sustainable Development Solutions Networks årliga SDG Index som väger samman 17 olika indikatorer, exempelvis fattigdom, hunger, hälsa, innovation, miljö och jämställdhet (källa: SDG Index 2018). På en liknande lista, ‘The Country Sustainability Ranking”, hamnar Sverige på andra plats bland alla länder (källa: Robecosam).

88. Sverige är det land i EU där minst andel av befolkningen har hälsoproblem som begränsar deras liv enligt en rapport som visar att 12,5 procent av svenskarna har sådana problem, att jämföra med EU-snittet på 24,1 procent. (Källa: Eurostat)

89. Sverige har lägst trafikdödlighet i EU. Mätt som antal dödsoffer per miljoner invånare har det varit en minskning med 5 procent mellan 2010 och 2017 (Källa: EU-kommissionen). Antalet som vårdats på sjukhus på grund av trafikskada har minskat från 9180 under 2012 till 8549 under 2016. (Källa: MSB)

90. Andelen elever som tar examen i gymnasieskolan ökar. Mellan 2015 och 2017 ökade andelen elever med examen inom fyra år från 69 till 71 procent. (Källa: SKL)

91. Lärartätheten har ökat. Antalet elever per lärare (helårsarbetare) i kommunal förskoleklass och grundskola var mindre 2017 (12,2 elever/lärare) jämfört med 2013 (12,5 elever/lärare). (Källa: Kommun- och landstingsdatabasen)

92. Svenskarna oroar sig minst för korruption inom politik- och finansvärlden, vid en jämförelse mellan 28 länder. Endast 6 procent av svenskarna hyser sådan oro, att jämföra med 32 procent som utgör snittet. (Källa: Ipsos Mori)

93. Antalet överklaganden om tilldelning och återkrav av studiestöd har minskat från 4738 under 2015 till 4335 under 2017. (Källa: Överklagandenämnden för studiestöd)

94. Svenskarna går mer på bio och på fler konserter. Under 2017 hade 69 procent gått på bio någon gång under året, jämfört med 66 procent 2014. 19 procent hade 2017 gått på klassisk konsert eller opera, jämfört med 18 procent 2016. 36 procent gick på rock- eller popkonsert 2017, jämfört med 34 procent 2014. har minskat från 4738 under 2015 till 4335 under 2017. (Källa: Kulturanalys)

95. Antalet beviljade patentansökningar har ökat från 685 under 2013 till 1031 under 2017. Antalet ansökningar om varumärkesregistreringar har ökat från 8780 till 9204. (Källa: Patent- och Registreringsverket)

96. Antalet mål som kommer in till Arbetsdomstolen har minskat från 336 under 2015 till 293 under 2017. (Källa: Arbetsdomstolen)

97. Svenska musikskapares royaltyinkomster satte rekord under 2017 då STIM (Svenska tonsättares internationella musikbyrå) samlade in 2,01 miljarder kronor. Intäkterna har ökat kontinuerligt under de senaste åren. 2014 låg beloppet på 1,4 miljarder kronor. (Källa: STIM)

98. Antalet återkallade läkarlegitimationer har minskat från 14 till 10 mellan 2015 och 2017. (Källa: HSAN)

99. Sverige är världens fjärde bästa land ”for business” enligt prestigefyllda Forbes’ ranking: ”Sweden has achieved an enviable standard of living with its combination of free-market capitalism and extensive welfare benefits.” (Källa: Forbes)

100. Sverige är världens godaste land enligt ”Good Country Index” som fick stor uppmärksamhet i slutet av 2017. Sverige kommer först i rankingen som jämför hur 163 länder bidrar till den globala sammanhållningen. ”Sweden must be bored of coming top in every bloody country index but that’s the fact of the matter,” sa mannen bakom undersökningen, Simon Anholt. (Källa: The Independent)

101. Sveriges herrlandslag i fotboll har blivit betydligt bättre enligt FIFAs senaste ranking. Det kanske är den lättviktigaste av de 101 punkterna här, men lite kul får man väl ha? 2014 låg Sverige på 44:e plats på världsrankingen, 2018 efter VM ligger vi nu på 13:e plats. Damlandslaget ligger på 11:e plats. (Källa: FIFA)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Därför är det viktigt att ta fighten med kollapsdrevet

winter

Jag ägnar en stor del av min tid åt att driva en liten Facebook-grupp med namnet ”Det går inte åt helvete”. Den tillkom för snart ett år sedan som en reaktion på att Sverige plötsligt gjorde en absurd omsvängning från att vara humanitär superhjälte till att bli ett av de mest restriktiva länderna vad gäller flyktingmottagning. Jag såg med egna ögon svenskar som stod med öppna armar och bara väntade på att få dra sitt strå till stacken och hjälpa. Nu fick de inte det. För att det barkade åt helvete med Sverige, typ.

Regeringen lyssnade till kollapsdrevet, trots att ett flyktingstopp egentligen inte kunde motiveras med resursbrist utan möjligen med brist på organisation. Under 2016 fick Sverige ett budgetöverskott på 85 miljarder kronor. Kom inte och påstå att pengar saknas. Regeringens budgetförslag för området migration 2017 ligger på 32 miljarder, ungefär lika mycket läggs på integration av nyanlända. Hela vårt budgetöverskott är alltså större än de två posterna tillsammans.

Under de senaste åren har Sverigedemokraterna växt och i takt med detta har också svenskarnas oro ökat, enligt de senaste rapporterna. I SD:s retorik har talet om systemkollaps och samhällskris varit ett mantra. Även andra partier, inte minst moderaterna, har skrivit sina ödessymfonier i samma tonart. Sverige har snart en miljon i utanförskap till exempel, trots att ingen vet vad utanförskap betyder just den här gången detta modeord används. Antalet som försörjs av ”sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension), ersättning vid arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och ekonomiskt bistånd” ligger enligt Svenskt Näringsliv på drygt 800 000, och sysselsättningen ökar kraftigt – till och med bland invandrare, där sysselsättningsgraden aldrig varit så hög. Och antalet nyanmälda jobb på Arbetsförmedlingen var i slutet av 2016 på rekordnivåer. Men det går ändå åt helvete, enligt somliga.

Det är viktigt att ta fighten med kollapsivrarna, och det finns mer djupgående orsaker till det. Vi vuxna har ett stort ansvar när vi påstår att det är skit med samhället, ty det färgar våra barn och tron på framtiden. Detta gäller inte minst inställningen till invandrare. I förrförra veckan presenterade forskaren Marta Miklikowska en mycket intressant studie på just detta tema, publicerad i ansedda British Journal of Psychology. Miklikowska har följt 500 svenska tonåringar för att se hur deras attityder gentemot invandrare påverkas och förändras under uppväxttiden.

Resultatet är slående. Respondenterna i studien fick reagera på fördomsfulla påståenden av typen ”invandrare kommer hit bara för att dra nytta av svensk välfärd”, och det visade sig med önskvärd tydlighet att fördomar gentemot invandrare var betydligt högre bland ungdomar till föräldrar som sympatiserade med just sådana åsikter, även om påverkan tycks vara starkast under de tidiga tonåren och avta något ju äldre ungdomarna blir. Tonåringar med fördomsfulla föräldrar uppvisade också mindre empati gentemot andra människor. Miklikowskas teori är att fördomsfulla föräldrar helt enkelt kan vara empatihämmande. Studien visade också socioekonomiska aspekter spelar roll: låg inkomst och låg utbildning tycks skapa en större grogrund för fördomar mot invandrare.

Jag vill hävda att denna studie bekräftar något som vi kanske redan haft på känn, men som är oerhört viktigt att ta fasta på. Jag tror att fördomar också kan översättas till det allmänna kollapsdrevet eftersom båda vilar på antaganden eller ren och skär brist på fakta. Den lågutbildades och lågavlönades fördomar får därmed en ganska läskig kusin i den högutbildade och högavlönade Anna Kinberg Batras mantra om att Sverige står inför en systemkollaps, trots att Sverige – även om det finns stora utmaningar vad gäller sjukvård, skola, polis, integration – just nu går som tåget.

När vi har politiker som sprider fördomar – eller eldar på kollapsdrevet – tror jag att vi vanliga människor riskerar att påverkas på samma sätt som tonåringarna av sina föräldrar i Maria Miklikowskas studie. Även om politiker inte är att likställa med våra pappor och mammor, vill vi alla någonstans tro att man kan lita på dem. Vi har ju ändå valt dem, vi vill kunna se upp till dem och de får gärna kunna lite mer om viktiga saker än vi kan själva. Det finns en orsak till varför riktigt starka och trovärdiga politiska ledare brukar få epitetet ”landsfader” – men vad händer med oss ”barn” när landsfadern, eller åtminstone våra politiker, är fördomsfulla eller påstår att samhället går åt helvete?

Vilken förvandling inom SD är det jag har missat?

akessonbatra

Ett handslag av faustiska proportioner?

Armerad med argument om utanförskap, folkets oro och att Sverige är på väg åt fel håll har Anna Kinberg Batra nu öppnat dörren för ett utökat samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det utfrysta partiet som hittills mött kompakt motstånd från alla ”gammelpartier” är plötsligt inbjudna till finrummet och sitter nu i strategiska samtal med partiet som bara för tre år sedan var Sveriges regeringsparti. SD är icke längre någon paria för M, och hälften av deras väljare jublar över kappvändningen.

Men vänta nu, vad är det jag har missat? Jag följer ändå svensk politik med stort intresse dagligdags. Har SD genomgått någon form av sensationell metafysisk förvandling från att vara ett rasistiskt enfrågeparti – AKB:s och många andras generella definition före 2017 – till att bli något helt annat? Redan i augusti sa AKB att man ”måste sluta demonisera” SD, samtidigt som hon ändå slog fast att SD har ”fel” sakpolitiskt. Så sent som i oktober 2016 påstod AKB i Dagens Nyheter vid upprepade tillfällen (fem gånger i samma intervju!) att hon inte är intresserad av ett samarbete med SD (”vi vill ju inte inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Vi har inget i dag och det vill vi inte börja med i morgon”). Hon säger också i samma intervju att Jimmie Åkesson är ”ansvarslös”.

Så, vad är det rent sakpolitiskt som Sverigedemokraterna har ändrat på under de senaste månaderna som får Moderaterna att tacka ja till inbjudan från SD att samtala om en gemensam politik? Den korrekta orsaken kan ju inte vara att ”det vore oartigt” att tacka nej, som AKB anförde i DN för några dagar sedan. Att kalla en annan partiledare för rasist och ansvarslös är ju i sådana fall betydligt oartigare, även om det råkar vara sant.

Jag hittar ingenting i SD:s politik som har förändrats. Förklara för mig. Är det inte snarare så att det är Moderaternas stöd i väljaropinionen som har ändrats och att detta är ett strategiskt snarare än sakpolitiskt drag?

”Jag är inte benägen att förhandla med och bilda regeringsunderlag med ett parti som vill minska invandringen till varje pris och har sina rötter i vit makt-rörelsen, vilket det här faktiskt handlar om,” sa Anna Kinberg Batra i en intervju med Katrine Marcal 2015. Hon ställer för övrigt den mycket intelligenta frågan hur det kommer sig att det var just under åtta år med Alliansregering att SD växte från 2,9 procent till att bli Sveriges tredje största parti. AKB blir naturligtvis svaret skyldig. Men det är ju ett känt faktum att populism ofta finner en grogrund i ett samhälle där klyftorna ökar.

Situationen är nu den att Moderaterna gjort ett medvetet val att placera sig i samma båt som SD. Det står dem fritt att göra och jag är inte ett dugg förvånad, eftersom det har funnits ganska stora likheter mellan den retorik som AKB och Jimmie använt sig av på sistone. ”Det stora problemet är att de exploaterar missnöje”, påstod AKB i DN i oktober, men AKB gör ju exakt det samma. När hörde vi Moderatledaren säga något positivt om utvecklingen i Sverige senast? Redan hösten 2015 lanserade Moderaterna kampanjen ”Sverige är på väg åt fel håll” – partiet är inte ens blygsamma med att bekräfta att det rör sig om just en kampanj. Syftet är förstås att försöka vinna sympatier från väljarkåren, men rubriken på kampanjen kunde lika gärna ha varit Sverigedemokraternas.

AKB påstår om och om igen att en miljon svenskar snart står i utanförskap, men inte ens Ekonomifakta (en mycket vederhäftig källa som Svenskt Näringsliv står bakom) är i närheten av denna siffra. Förvirringen kring vad begreppet egentligen betyder är närmast total, men Ekonomifakta får siffran för 2015 till lite drygt 815000. Vad är det för information som AKB har som inte ens Svenskt Näringsliv, som av hävd står nära Moderaterna, verifierar?

Vi har en kris inom sjukvården, polisens omorganisation (för övrigt initierad av Moderaterna 2013) knakar i fogarna och allt fler svenskar uppger att de känner sig otrygga. Detta är allvarliga problem som våra politiker har till uppgift att försöka komma åt. Men mängden positiva nyheter om utvecklingen i Sverige får mycket liten uppmärksamhet. Här är ett litet axplock bara från de senaste veckorna:

  • ”Svensk industri fortsätter att överrumpla analytikerna. Humöret bland inköpscheferna steg ytterligare i januari till den högsta nivån sedan hösten 2010.” (Dagens Industri)
  • ”Därför klår Sverige alla andra länder på nästan alla områden – om du är svensk borde du vara ganska stolt över dig själv just nu.” (World Economic Forum)
  • ”Lägsta ungdomsarbetslösheten sedan 2003 (säsongsjusterade siffror).” (Ekonomifakta)
  • ”De goda tiderna för Sveriges ekonomi fortsätter under 2017, bedömer Konjunkturinstitutet.” (Dagens Nyheter)
  • ”Svenskarna är ett av världens lyckligaste folk” (Aftonbladet)
  • ”Risken att dö i ett flertal sjukdomar har minskat, exempelvis diabetes, stroke, hjärtinfarkt och cancer.” (Socialstyrelsen)
  • ”Aldrig, åtminstone sedan 2005, har sysselsättningsgraden för utlandsfödda varit så hög som nu.” (SCB)
  • ”Andelen invandrare som går sysslolösa har minskat under den senaste tioårsperioden. 2006 var andelen som varken studerade eller hade ett jobb över 34 procent, 2015 var den nere under 28 procent.” (SCB)
  • ”Antalet personer med skuld hos Kronofogden minskade under förra året med nästan 5 000 personer.” (Kronofogden)
  • ”Kreditvärdigheten hos svenska börsbolag, exklusive bankerna, kommer att förbättras det kommande året.” (SvD)
  • ”Antalet konkurser i Sverige var i fjol det lägsta på åtminstone åtta år.” (SCB)
  • ”Antalet anmälda åldringsbrott har minskat kraftigt under 2016.” (Aftonbladet)
  • ”Rekordmånga nyanmälda jobb på arbetsförmedlingen i slutet av 2016.” (Ekonomifakta)För fler exempel på positiva nyheter, gå med i Facebookgruppen ”Det går inte åt helvete!

Det ligger i sakens natur att ett oppositionsparti påpekar allt som är dåligt och håller tyst om det som är bra i samhället. Så har det alltid varit. Så gjorde S före valet 2014, så gör Alliansen nu. Jag köper det. Men det når absurda dimensioner som ger en äcklig smak i munnen när Moderaterna lierar sig med ett i grunden rasistiskt parti i en gemensam retorik, där sanningen ofta får stå tillbaka för effektsökeriet i debatten.

Vi har en statsminister som – måste man säga – mot alla odds ökar i popularitet. Stefan Löfvén ger ett allt tryggare intryck, och i ryggen har han en utveckling i landet som på många områden går åt rätt håll. Men det viktiga i Löfvéns retorik är inte att han slår sig själv för bröstet – för det gör han – utan att han erkänner de problem som finns. AKB har ett mantra som går ut på att Löfvén ”blundar” för problemen, men i stort sett alla debatter – både i riksdag och media – präglas av att statsministern faktiskt säger att han inte är nöjd. Sedan kan man diskutera vad som görs åt problemen realpolitiskt, men regeringen blundar faktiskt inte för problemen. Det är en ohederlig retorik – att man vill lösa problemen på ett sätt som man inte sympatiserar med är inte samma sak som att man inte ser problemen.

Denna text har nu svävat ut något i en bredare kritik mot Anna Kinberg Batra än vad jag från början hade tänkt. Det var längesedan jag bloggade och jag får erkänna att en del tankar bunkrats upp under de senaste månaderna. Men den första frågan kvarstår: vad är det i Sverigedemokraternas politik som har ändrats under de senaste månaderna? Vad är det jag har missat? AKB har konsekvent hävdat att orsaken till att hon utesluter ett samarbete med SD är politiska. Så varför är det plötsligt sakpolitiskt aktuellt för Moderaterna att diskutera med SD?

Dialog in absurdum

stophand– Hej. Jag kommer från Syrien men trots att jag älskar mitt hemland har jag blivit tvingad att fly, eftersom krig och terror slagit klorna i min nation och dess folk.

– Hej. Det låter för jävligt, måste jag säga. Vad läskigt.

– Ja, det är fruktansvärt. Tyvärr drunknade min son på Medelhavet när vi försökte ta oss därifrån. Jag har inte träffat min fru och mina föräldrar på ett halvår. Jag vet inte ens om de lever. Vägen hit har varit lång men nu är jag äntligen här.

– Fy. Jag lider verkligen med dig. Vilken galen resa, du kanske skulle stannat kvar ändå?

– Jag hade helst velat det, men bomberna faller över mitt hem. Jag är kristen, men de jagar både muslimer och kristna. Det är extremt farligt där. Så jag undrar om du kan hjälpa mig att skaffa ett nytt liv. Du verkar bo i ett rikt och fint land.

– Här i Sverige?

– Ja.

– Nej, vi har det inte så bra här som det verkar. Det går utför med det här samhället, serru.

– Jaså, jag visste inte…

– Allt går åt fel håll. Sjukvården. Skolan. Försvaret. Det går käpprätt åt helvete, alla tycker det. Skolan är jättedålig. Lärarna slutar och skriver debattartiklar på dålig svenska i morgontidningen. Det är fan pinsamt.

– Jag vet att ni tagit emot många som jag redan. Men det är ett stort land, väl? Ni har mycket pengar.

– Mycket pengar? Nej, allt går bort i skatt. Vi betalar högsta skatten i världen. Det här är som Sovjetunionen. I Sverige kan du inte bli rik.

– Men jag är inte dyr, jag behöver bara nånstans att bo.

– Nej, det kan du fetglömma. Vi har inga bostäder i Sverige ens åt oss själva, kompis. Hur tror du att vi ska kunna fixa en bostad åt en sån som dig?

– En sån som mig?

– Vi har inte råd att tumma mer på välfärden nu. Vi måste spara flera miljarder på migrationspolitiken, det här går inte längre. Sverige går på knäna, ju. Vi har snart tio miljoner svenskar i utanförskap. Vi måste spara på mycket, men först och främst på kostnaderna för migrationen.

– Men alltså, jag har en bra utbildning och skulle kunna bidra till ert samhälle. Jag har hört att det är brist på kvalificerad arbetskraft i Sverige?

– Men du har ingen svensk utbildning, du måste ha svensk utbildning.

– Varför det?

– Nivån på utbildningen i ditt land kan inte mäta sig med vår.

– Men nyss sa du ju att svenska skolan är jättedålig?

– Märk inte ord. Jag föreslår att du uppför dig om du ska ha en chans att komma in i Sverige.

– Men sanningen är den här: jag har ingen annanstans att ta vägen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hela min familj är splittrad, min son ligger på havets botten. Jag är förkrossad och mitt liv är i spillror. Jag gör vad som helst…

– Det kanske du skulle tänkt på innan du gav dig ut på Medelhavet i en plastjolle. Vad kostade det förresten? Om du har råd med en sån resa, så måste du väl ha råd att åka nån annanstans än hit? Sverige är det sista landet du vill bo i, vi har inget annat än problem här.

–  Jag läste att arbetslösheten minskar, och det blir allt fler lediga jobb. Det står i tidningarna utomlands att det går jättebra för Sverige. Och att det är ett av världens bästa länder att bo i.

– Om du är svensk ja. Men du är ju inte det. Nu får du ursäkta mig, jag har lite annat att göra. Jag och min fru ska på operan ikväll och innan dess måste jag skjutsa vår son till hockeyn. Lycka till, jag hoppas verkligen att dina problem ska lösa sig.

Politikers fjädrar blir lättköpta drevhönor

Tjabo-130525-01.JPG

En drever. Betydligt gulligare än mediedrevet, som många gånger försöker göra hönor av fjädrar.

Det är klart att Mehmet Kaplan förtjänar ett kraftfullt ifrågasättande, och visst finns det anledning att fundera över en del av Åsa Romsons ordval. Men det ska fan vara socialdemokratisk eller miljöpartistisk rikspolitiker idag. Nu räcker det snart att Margot Wallström beställer in en mansaf på krogen för att hon ska bli kallad antisemit och ställs inför konstitutionsutskottet. Cut ‘em some slack!

Att oppositionen mer eller mindre har satt i system att kalla till pressträff för att officiellt kritisera allt och alla i motståndarlaget, och att KU-anmäla varje tendens till rödgrön retoriklapsus, det har många samhällsdebatörer redan slagit fast. Rent taktiskt, om man väljer att se politik som kampen om väljarna i första hand, är det måhända genialiskt. Smakfullt? Nej, inte när Annie Lööf lättvindigt erkänner att hon är skadeglad efter Kaplans avgång och den skandalkarusell mp befunnit sig i på sistone.

Men den stora frågan är: hur allvarliga är en del av de här uttalandena egentligen? Och vad har massmedia för roll i att springa på varenda boll som passas? Hur många rubriker med orden ”minister kritiseras” orkar vi läsa, och har de där passningarna verkligen kvalitet eller blir avslutet mest ett stolpskott?

Mediedrev har alltid funnits, och har ofta ett existensberättigande – klart makten ska granskas. Proportioner är dock något som är svårt att ha kontroll över, och de blir ofta satta utom all rimlighet. Det finns historiska exempel som exempelvis Tobleroneaffären. Det finns å andra sidan politiker som gått annalkande mediedrev märkbart oberörda till mötes, vi kan kalla det för Bildtparadoxen. Det finns Sverigedemokrater, inte minst talman Söder, som också tycks stå emot det mesta trots alla egendomligheter. Varför blir det inget kompakt mediedrev mot honom, men mot Kaplan? Det är faktiskt en högst relevant fråga.

Till viss del håller jag med Kajsa Ekis Ekman som i ETC skriver att dreven börjar bli en ”allvarlig samhällsfara”. Litegrann påminner det hela om fenomenet moralpanik. Göteborgs-Posten, som ju utmärkt sig på ledarplats av andra orsaker, gör idag en höna av denna fjäder: ”S-minister tog selfie med homofob”. GP ”avslöjar” att Aida Hadizalic vid ett besök i Bosnien poserade ihop med en bosnisk politiker som tidigare gjort det minst sagt stötande uttalandet att homosexualitet är en ”systematisk och smittsam sjukdom”. Det är för jäkligt förstås, men snälla nån, kom igen. Ministern hade enligt hennes pressekreterare ingen aning om denna mans uttalade homofobi, och betyder ett fotografi att den svenska ministern automatiskt stödjer hans egendomliga teorier om bögar och flator? Självklart inte. Vad är det för halmstrå man griper efter här?

Sammalunda med Åsa Romsons senaste citathöna, den där hon benämnde 9/11 som en olycka. Okej, det kanske lät lite märkligt tagit ur sin kontext, men är det någon som bemödat sig om att försöka förstå Romsons förklaring till ordvalet?

Det blir lite lätt patetiskt när det finns riktiga, realpolitiska problem att fokusera på. Men som situationen ser ut idag undrar jag om våra politiker och deras närmsta medarbetare idag inte mest får ägna sig åt att väga varje liten preposition på våg, att parera varje möjlighet till medveten missuppfattning från oppositionens och medias håll, och att ägna alldeles för mycket tid åt damage control.

Och så var det någon som sa att politikerföraktet växer.

 

 

För balansens skull: de flesta våldsbrotten minskar i Sverige!

I går presenterades den slutgiltiga statistiken över brottsligheten i Sverige under fjolåret. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisade bland annat en kraftig ökning av det dödliga våldet (112 fall, en ökning med 25 jämfört med 2014). Tidningarnas Telegrambyrå kablade ut nyheten direkt, och den publicerades av i stort sett alla medier omgående.

Och nyheten är givetvis relevant och viktig, även om BRÅ uppger att just den här siffran alltid åker berg- och dalbana (”den senaste tioårsperioden har antalet fall av dödligt våld fluktuerat mellan 68 och 112 fall årligen”) och att ”sett i ett längre perspektiv, allt sedan 1990-talet då Brå började mätningarna, har utvecklingen av det dödliga våldet uppvisat en nedåtgående trend.”

Expressen publicerade sedan en text där ökningen av det dödliga våldet kompletterades med uppgiften om en lavinartad ökning av bedrägerier. Återigen: relevant och viktigt. Men när vi bara får läsa om brott som har ökat, byggs allmänhetens bild av ett samhälle på väg in i totalt mörker. Det finns orsak för våra medier att fundera över vilken roll man spelar i att forma svenskarnas verklighetsuppfattning.

Det är nämligen så att även om antalet anmälda brott i Sverige totalt sett ökar med fyra procent i antal, minskar en stor andel av de brottstyper som vi vanligtvis betraktar som grövst ställt i relation till folkmängden. Siffrorna nedan gäller antal anmälningar per 100000 invånare.

  • Anmälningar inom kategorin våldsbrott har minskat under 2015 jämfört med 2014 och är nu nere på 1110 fall, att jämföra med 1233 för fem år sedan.
  • Anmälningar om våldtäkter minskade med 13 procent under 2015 – från 69 fall 2014 till 60.
  • Misshandelsfallen ökade marginellt under 2015, men har totalt sett minskat sedan 2011, då siffran var 947. 2015 var siffran 868.
  • Antalet fall av grov kvinnofridskränkning var 2015 det lägsta (19) sedan 2002.
  • Antalet anmälda rån har minskat stadigt sedan 2011, då siffran låg på 103. Under både 2014 och 2015 låg siffran på 86.

BRÅ är noggranna med att poängtera att statistiken över anmälda brott inte är tillräcklig för att ge en komplett bild av brottslighetens utveckling i landet, och därför bör man även läsa den Nationella trygghetsundersökningen. Den förstärker bilden av ökad trygghet och minskande brottslighet. Som jag tidigare skrivit om här, visar NTU bland annat:

  • Andelen personer som känner sig otrygga när de går ut ensamma sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2015.
  • Antalet svenskar som utsätts för misshandel, hot, personrån eller trakasserier har minskat med över 50 000 personer/år under de senaste tio åren. 11,3 procent av svenskarna utsattes 2014 för ”brott mot enskild person” jämfört med 2005 då den låg på 13,1 procent.
  • 9,1 procent av hushållen utsattes 2014 för bilstöld, stöld ur eller från fordon, cykelstöld eller bostadsinbrott. 2006 låg den siffran på 12,6 procent.

Den brottskategori som under 2015 tycks ha ökat allra kraftigast, mer ”lavinartat” än bedrägerierna, är skadegörelse. Ökningen per capita är hela 27 procent jämfört med 2014. Framförallt har ökningen av polisanmält klotter ökat enormt, med hela 72 procent.

12898342_10153971447620540_5604570228577501171_o

Källa: BRÅ

12885867_10153971447615540_6862746526377642817_o

Källa: BRÅ

12888601_10153971447610540_6334277797926664210_o

Källa: BRÅ

 

 

 

 

Bristen på ödmjukhet präglar vårt samhälle

ovarlagsen

Det är företagsledaren som skiter i att betala skatt. Det är debattören som glömmer källkritiken. Det är ledarskribenten som förenklar för att plocka poäng. Det är tv-tittaren som rasar över årets julvärd. Det är arbetskamraterna vid fikabordet som påstår att alla muslimer är våldtäktsmän. Men det är också männen som tafsar i skydd av nattklubbens mörker. Det är avdankade kulturministrar som hävdar att media mörkar sanningen. Det är den vanlige medborgaren som tror sig veta bättre än kommunens tjänstemän. Det är politikerna som snedvrider fakta för att vinna opinion. Och det är väljarna som i sin tur föraktar alla politiker.

Överallt, i alla led av Sveriges samhälle, manifesterar sig bristen på ödmjukhet – varje dag. Jag vill hävda att det är vår tids allvarligaste filosofiska problem. Alla vet bäst. Det här symtomet på allmännarcissism är så comme il faut att vi inte längre tar notis om den.

När miljardärer gömmer pengar i skatteparadis tar de av ren självupptagenhet sig rätten att skatteplanera sig ur ett gemensamt ansvarstagande, det som gör den svenska demokratin till ett ofrånkomligt vi. Svenska skatter är för höga, menar man, och trots att skattetrycket – hur man än vänder och vrider på det – är ett resultat av en demokratisk process, väljer man att kringgå det. Det är brist på ödmjukhet och en uppvisning i själviskhet.

När representanter för Livets hårda skola på Facebook länkar till rasistiska artiklar som är rena falsarier, och en produkt av alternativa medier, är det en avsaknad av ödmjukhet inför fakta, andra människors värde – och en brist på ödmjukhet inför en ytterst komplex kompetens som kallas för journalistik. Och när debattörer med tusentals läsare slår fast att de islamistiska terrordåden ökat lavinartat i Europa utan att ha ordentlig koll på fakta, då saknas en ödmjukhet både inför effekterna ett sådant statement har, och givetvis inför det grundläggande i att ha koll på fakta.

När TV-tittare rasar över att rollen som en gång var synonym med Arne Weise nu fylls av en ung muslimsk kvinna finns där ingen ödmjukhet inför människan Gina Darawi, men ej heller inför andra religioner, eller för den delen orsakerna bakom SVT:s tänk bakom valet av julvärd. Hon avfärdas så lättvindigt, på grund av kön och religion. Och där, vid samma fikabord, har man ju minsann hört att muslimska män våldtar. Man har köpt en bild som förmedlas via alternativa medier, som sprids på sociala medier, och det har man gjort helt utan att fråga sig: kan det verkligen stämma? Man är inte intresserad av fakta, forskning, sanning – och är därför inte ödmjuk inför den.

Samtidigt finns det bevisligen män – oavsett religion eller hudfärg – som i trängseln på dansgolvet, i skydd av mörkret, kanske påhejad av polare, hjälpt av alkoholen och bedövad av sin egen förträfflighet, tafsar på främmande kvinnor som inte har bett om att få just den handen uppkörd mellan benen. Dessa män är fega ynkryggar, som saknar all ödmjukhet inför sina medmänniskor. Paradoxalt nog är de grupperingar av grottmän som formerar medborgargarden för att skydda ”sina kvinnor” precis lika lite ödmjuka: det är bara narcissister som talar om andra människor i ägandetermer.

När sedan en före detta kulturminister går ut och påstår att medierna mörkar fakta om invandringen, påhejad av en annan kulturminister (förvisso bara på sin post i tio dagar, men ändå), då blir bristen på ödmjukhet närmast parodisk. Forskare som ägnat hela sin livsgärning åt att studera mediernas beteendemönster hittar inget fog för kritiken, och det enda de här föredettingarna stödjer sig på är några enskilda och märkligt nog namngivna journalister, och på den uppfattning de själva skapat sig trots att de fortfarande bara läser tidningar i tryckt format (inget fel i det, men det det är trots allt 2016 och en stor del av massmedia lever i dag sitt liv på nätet).

Det är dock långt ifrån bara ”eliten” (om nu paret Adelsohn hör dit) som lider av denna åkomma. Den tycks drabba oss alla. När kommunerna nu under stor press och på extremt kort tid måste bygga nya bostäder åt de flyktingar vi enligt demokratiskt fattade beslut har tagit emot och som ska få stanna hos oss, då vet alla bättre än kommunens tjänstemän. Bristen på ödmjukhet inför det faktum att de som faktiskt arbetar med de här frågorna med största sannolikhet besitter en stor kompetens och erfarenhet, den är total. Grannen som vill slippa ett flyktingboende på andra sidan gatan är plötsligt expert på dagvattennivåer, integration, folkhälsa, kriminologi och byggteknik. Mest frapperande är att de självutnämnda experterna – som kanske förvissor verkligen har på fötterna inom åtminstone något specialområde – inte inser att de med största sannolikhet inte har möjlighet att se helheten. Kommunens tjänstemän har ett större sammanhang att ta hänsyn till, medan gräsroten i all avsaknad av ödmjukhet inte ser längre än sin egen lilla tuva. Tänk om du har rätt i sak när det gäller just den lilla bubblan du lever i, men att den sanningen blir irrelevant eller saknar tyngd, i det stora sammanhanget?

Politiker som sprider propaganda om att Sverige är på väg att hamna i kris på grund av invandringen är förstås inte heller ett dugg ödmjuka inför fakta. De skiter helt enkelt i den. Å andra sidan sett finns väljaren som föraktar alla politiker bara för att de är just politiker. Bort med hela packet… de är lika goda kålsupare allihopa. Men nä, det är de ju förstås inte. Det finns bra politiker och dåliga. Att tro att alla politiker är maktmissbrukare är lika korkat som att exempelvis klumpa ihop alla muslimer eller att påstå att alla norrmän, med Breivik som bevis, är terrorister. Generaliseringar kommer som ett brev på posten när ödmjukheten saknas.

En del förändringar i vårt samhälle har kanske drivit oss i den här riktningen. I dag uppmanas vi att själva välja vilken doktor vi vill ha, vilka fonder vi vill pensionsspara i och vilken skola våra barn ska gå i. Vi förväntas veta bäst själva. Inbakat i processen finns ett belöningssystem för narcissisten: du vet själv vad som är bäst för dig. I dagarna kom forskaren Anette Nyqvist vid Stockholms Universitet ut med boken Reform and Responsibility in the Remaking of the Swedish National Pension System som bland annat skildrar ”hur pensionssystemet kan ses som ett exempel på att staten lastar över mer ansvar på medborgaren.” Och så sent som den 17 mars tog riksdagen beslut om att uppmana regeringen att ”utveckla valfriheten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen”.

Men hur ska vi egentligen kunna veta bäst i alla lägen? Välja kvällslektyr baserat på den smaskigaste löpsedeln är ett enkelt, och tämligen oviktigt, val. Men skola till mina barn? Jag har inga ingående kunskaper i utbildningssystem och pedagogik. Bästa sättet att förvalta mina pensionspengar? Valfrihet borde ju alltid vara något bra, men vad gör den med individen? Tänk om den gör den redan självgode till fullblodsnarcissist, medan den redan ödmjuke mest blir räddhågsen och dumförklarad?

Varför är ödmjukhet en sådan bristvara idag? Är det ett resultat av individualismens förstärkning i samhället under de senaste decennierna? Med chansen att plocka en billig men inte oviktig poäng: vet du vad, jag vet inte. Min ödmjukhet förbjuder mig att ge ett svar på frågan. Men jag är övertygad om att det är många som tror att de vet, och deras svar på denna fråga – liksom många andra – kommer att vara tvärsäkert.

Men vid närmare eftertanke: kanske är hela denna text också ett tecken på brist på ödmjukhet? Är vi alla lika goda kålsupare? Jag läste någonstans: Ödmjukhet är en märklig företeelse: i samma sekund som du tror att du är ödmjuk, har din ödmjukhet gått förlorad.

”Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar. (Wikipedia)

 

 

Trodde ni det skulle bli enkelt, svenska folket?

Syrian-refugees

I dag presenteras en undersökning från SVT/Novus där 69 procent av svenska folket uppger att de är nöjda med regeringens flyktingpolitik (ja, alltså den som gäller för närvarande – den har ju som bekant bytt skepnad). Enligt SVT är de vanligaste argumenten att ”vi kan inte hjälpa fler asylsökande på ett värdigt sätt” och att ”välfärden hotas av en för stor invandring”.

Men snälla Svensson, trodde du att det här skulle bli enkelt?

Svensken är en bekväm jävel. Vi slår oss för bröstet som humanismens försvarare och är stolta över att vara den moderna demokratins kuttersmycke. Men när det kommer till kritan är det mest snack och patetiskt lite verkstad.

Opinionen i Sverige byter riktning lika ofta som en färja mellan Gränna och Visingsö. Så fort båten är i hamn är det dags att byta riktning igen. Aldrig nöjd, liksom. Det gäller inte bara i den här frågan, utan svensk politik i allmänhet. Det som ur ett ideologiskt perspektiv borde vara omöjligt – att över en natt gå från S till SD – har blivit vardagsmat i opinionsundersökningar.

Därför är det kanske inte någon överraskning att svenskarnas åsikter om invandring och flyktingpolitik har bytt skepnad. I september 2015 – lite mer än bara halvåret sedan – var det en tredjedel som ville ta emot färre flyktingar genom att ändra dagens lagar och regler, enligt en undersökning från TNS-Sifo. I dag, när regeringen genomfört sådana åtgärder, är stödet för den politiken mer än det dubbla, 69 procent.

Den kritiske läsaren kanske nu höjer något på ögonbrynet och undrar om författaren till denna text legat under något stenblock under höst och vinter. Jag vill då bekräfta att jag gärna hade gjort det så att jag sluppit bevittna eländet, men ack nej. Självklart är jag medveten om att Sverige har utsatts för en enorm ström av asylsökande. Men enär jag inte befunnit mig under en sten har jag också noterat hur lättvindigt vår humanitära inställning till människor på flykt förändrats. Att prata om volymer var något som tidigare fick somliga ministrar att framstå som kräkfärdiga av indignation – nu talar samma makthavare inte i några andra termer. Tove Lifvendahl på SvD har skrivit en magnifik ledartext på just detta tema (läs!).

Det är inte tu tal om annat: utmaningen är redan i nuläget jättestor och den ansträngning vi skulle ha kunnat stå inför, om inte regeringen hade lagt i backen, torde ha blivit massiv. Men där är vi nu inte. För vi har pumpats fulla av en beskrivning av Sverige som ett land på gränsen till misär, ett samhälle på väg in djup kris, ett offer för den berömda systemkollapsen. ”Vi står inför en välfärdskollaps, en systemkollaps,” sa Jimmie Åkesson (SD) i oktober 2015. Några veckor senare hakade Anna Kinberg Batra (M) på: ”Om man inte agerar, väntar någon form av systemkollaps.……”

Och så där har det hållt på. Trots att det finns massvis av forskning som visar att ett generöst flyktingmottagande på sikt skulle gagna svensk ekonomi, menar svensken på att det håller på att gå åt skogen. Trots att ekonomin snurrar på i högvarv, pratar politikerna om en välfärd som riskerar gå om intet. Trots att BRÅ:s statistik visar på att brottsligheten minskar i Sverige – exempelvis antalet våldtäkter som minskade under 2015 i bjärt kontrast till rapefugee-retoriken från rasisthåll – tycks medelsvensson köpa att vi lever i ett allt mer otryggt samhälle.

Men jag frågar mig då i all ödmjukhet: när Sveriges breda majoritet för bara ett halvår sedan slog sig för bröstet och med Fredrik Reinfeldts legendariska tal om öppna hjärtan också ville öppna våra gränser, var svensken då så naiv att man trodde detta kunde ske utan ansträngning? Eller är det så beklagligt att detta är svenskens sanna lynne: självklart ska vi hjälpa, bara det inte kostar mig något. Här i Göteborg ser vi det överallt: jag är absolut inte rasist, jag tycker absolut att vi ska hjälpa människor i nöd, men du förstår att precis här där jag bor, där finns det inte plats.

När regering stöttad av i stort sett hela riksdagen (förutom en och annan nedtystad miljöpartist, ett gäng välartade centerpartister och en förbannad men alldeles för uddlös Jonas Sjöstedt) nu hävdar att vi 1) måste kunna ta emot flyktingar med värdighet och 2) måste göra det utan att vår välfärd hotas, då känns argumentationen på något sätt utan proportioner. Svar på fråga 1) Flyktingar som flyr ett krig blir de facto mottagna med värdighet om de räddas från döden. Svar på fråga 2) Vår välfärd hotas inte mer av några flyktingar än den har gjorts av en Alliansregering som konsekvent monterat ner våra trygghetssystem.

Den här texten färgas i detta slag av min politiska övertygelse, take it or leave it. Men varför är det inte någon som ens har knystat en tanke om att använda skattesatsen för att finansiera ett fungerande, generöst och humant flyktingmottagande? Kan vi inte allihop tänka oss att betala, låt säg, en hundring mer i månaden under ett års tid, för att se till att fixa det här? En punktskatt i tolv månader. Skattefobiker slår förstås bakut direkt, det förstår jag, men varför finns inte ens denna tämligen enkla lösning på bordet? Naturligtvis för att ett sådant förslag skulle kunna självantända vilket parti som helst. Det är ingen som vågar.

I oktober i fjol presenterade EU-kommissionen en rapport som visade att svenskarna är mest öppna i EU för att ha en arbetskompis som tillhör en ickesvensk etnisk grupp eller ett barn som blir tillsammans med en person som exempelvis är av asiatiskt eller romskt ursprung. Svenskarna låg också i topp när det gäller acceptans gentemot religiösa minoriteter. Av alla EU-länder är Sverige också det som är mest öppet för att välja in en person ur en etnisk minoritet på ”den högsta valbara positionen”, det vill säga statsministerposten. Fyra av fem uppgav att de skulle vara bekväma med en statsminister med utländskt påbrå.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad en sådan undersökning skulle ge för resultat idag. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men Fredrik Reinfeldt, jag saknar dig. Nu, mer än någonsin, behövs dina ord om att öppna våra hjärtan, men även våra plånböcker. Vi kan så in i helvete mycket bättre än det här.

 

 

Trendbrott: högerpartier får mest utrymme i pressen

minlopsedelDet har skett ett mycket intressant trendbrott i svensk press. För första gången på åtminstone 20 år skriver tidningarna mer om högerpartierna än om vänsterblocket.

Det är en vanlig bild att våra dagstidningar är vänstervridna. ”Gammelmedia” etiketteras ofta som pk-vänster eller vänstermedia. Det finns mer eller mindre trovärdiga undersökningar som visar att svenskarna uppfattar media som präglat av ett vänsterperspektiv, och journalistkåren är dokumenterat mer röd än blå vad gäller partisympatier.

Men sedan något år tillbaka är det ändå våra borgerliga partier (aka Alliansen) som får störst exponering i svensk press. Det betyder inte att media är ”vriden” åt ena eller andra hållet, men det är helt klart en indikation på vilka partier som får störst uppmärksamhet i pressen – på gott eller ont. Vi ser idag en lägre andel artiklar i tidningarna som omnämner något av de tre partierna i det rödgröna blocket.

Ser man detta i ett historiskt perspektiv är denna förändring närmast revolutionerande, då s, v och mp varit dominerande under åtminstone två decennier – oavsett om man befunnit sig i regering eller opposition. Om man dessutom väljer att kategorisera Sverigedemokraterna som ett högerparti (partiet har ju trots allt anmält sig som frivillig M-partner), då är högerdominansen i svensk press numer kraftig.

Jag har gått igenom Mediearkivets databas som samlar artiklar från över 700 svenska tryckta dagstidningar, vilket ska motsvara 95 procent av den totala dagspressupplagan i Sverige. Genom att söka på de olika partiernas namn och ställa deras resultat i relation till varandra har jag fått fram procentsiffror som jag döpt till täckningsgrad i svensk press. Jag har även jämfört de siffrorna med opinionssiffror från TNS/SIFO.

blocken

Trendbrott: ungefär i samband med Decemberöverenskommelsen började svensk press skriva mer om Alliansen än om vänsterpartierna. Källa: Mediearkivet.

Undersökningen, som sträcker sig från 1996 och framåt, visar att vänsterblocket dominerat i våra dagstidningar ända fram till i fjol. Före 2015 var det Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som tillsammans stod för majoriteten av omnämnandena i i våra tidningar. År 2000 var dominansen som störst då vänsterblocket stod för nästan 60% av träffarna i Mediearkivet – det var också då som Vänsterpartiet åtnjöt effekterna av Gudrun Schymans popularitet.

Nu, under de två första två månaderna av 2016, är det istället högerblocket som är störst, med 45 procent i jämförelse med vänsterns 40 procent. Moderaterna har sedan 2014, då partiet förlorade valet och småningom bytte ledare till Anna Kinberg Batra, förbättrat täckningsgraden med fem procentenheter och ligger nu på drygt 20 procent. Sedan Stefan Löfvén tillträdde som S-ledare 2012 har hans parti backat från nära 29 procent till 20 procent i år.

En annan viktig aktör i sammanhanget är förstås Sverigedemokraterna. SD ingår inte i högerblocket i min kategorisering (grafen ovan), men väljer man att se SD som ett högerparti, är alltså högerblockets dominans ännu större: med SDs 14 procent i täckningsgrad hamnar i sådana fall högerblocket på totalt nästa 60 procent i februari 2016.

Det är spännande att notera att SD vid ett antal tillfällen varit det mest omskrivna partiet av alla – i december 2014 låg SD till exempel högst, med en högre andel artiklar än både S eller M. Just i samband med Decemberöverenskommelsen 2014 förekom SD i 26 procent av de artiklar som handlade om något politiskt parti, medan siffran för S var 19 procent och för M 15 procent. Man kanske kan dra en försiktig slutsats: den stora mediavinnaren på Decemberöverenskommelsen var Sverigedemokraterna.

partierna

Partiernas andel av omnämnanden i svensk press 1996-2016, helårssiffror. Källa: Mediearkivet.

Om man jämför täckningsgraden i dagspress med de faktiska opinionssiffrorna växer ett antal mönster fram. Generellt sett kan man se att media har en tendens att jämna ut förhållandena något – antalet artiklar om ett parti speglar inte med självklarhet hur opinionen ser ut. Stora partier (Socialdemokraterna och Moderaterna) har en lägre täckningsgrad i dagspressen jämfört med opinionsstödet – medan det skrivs proportionerligt mer om de mindre partierna. Här är exempelvis Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna framgångsrika. Graferna nedan illustrerar också tydligt att händelser som byte av partinamn eller partiledare förstås ger en ökad andel tidningsartiklar.

l

vkd

Den här statistiken framräknad ur Mediearkivet ger inget svar på huruvida svensk press är ”högervriden” eller ”vänstervriden”. En sådan värdering beror ju också på vad som skrivs, och hur. Vinkel, negativ eller positiv. Jag tror för egen del att det måste vara mycket svårt att göra en sådan analys eftersom den blir beroende av subjektivitet. Min mätning ger däremot en objektiv bild av hur stor exponering de olika partierna får i svensk press, och då talar de ett ganska tydligt språk.

Den riktigt intressanta frågan blir då: är det pressen som har börjat följa opinionen, eller är det opinionen som följer pressen? Förr skrev svensk press mest om Socialdemokraterna oavsett vilka vindar som blåste i opinionen – nu är det faktiskt Moderaterna som är största parti i pressen, precis som i opinionsmätningarna.

opinionvspress

Täckningsgrad i svensk press vs opinionssiffror från TNS/SIFO, februari 2016. Källa: Mediearkivet och TNS/SIFO.