Därför är det viktigt att ta fighten med kollapsdrevet

winter

Jag ägnar en stor del av min tid åt att driva en liten Facebook-grupp med namnet ”Det går inte åt helvete”. Den tillkom för snart ett år sedan som en reaktion på att Sverige plötsligt gjorde en absurd omsvängning från att vara humanitär superhjälte till att bli ett av de mest restriktiva länderna vad gäller flyktingmottagning. Jag såg med egna ögon svenskar som stod med öppna armar och bara väntade på att få dra sitt strå till stacken och hjälpa. Nu fick de inte det. För att det barkade åt helvete med Sverige, typ.

Regeringen lyssnade till kollapsdrevet, trots att ett flyktingstopp egentligen inte kunde motiveras med resursbrist utan möjligen med brist på organisation. Under 2016 fick Sverige ett budgetöverskott på 85 miljarder kronor. Kom inte och påstå att pengar saknas. Regeringens budgetförslag för området migration 2017 ligger på 32 miljarder, ungefär lika mycket läggs på integration av nyanlända. Hela vårt budgetöverskott är alltså större än de två posterna tillsammans.

Under de senaste åren har Sverigedemokraterna växt och i takt med detta har också svenskarnas oro ökat, enligt de senaste rapporterna. I SD:s retorik har talet om systemkollaps och samhällskris varit ett mantra. Även andra partier, inte minst moderaterna, har skrivit sina ödessymfonier i samma tonart. Sverige har snart en miljon i utanförskap till exempel, trots att ingen vet vad utanförskap betyder just den här gången detta modeord används. Antalet som försörjs av ”sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension), ersättning vid arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och ekonomiskt bistånd” ligger enligt Svenskt Näringsliv på drygt 800 000, och sysselsättningen ökar kraftigt – till och med bland invandrare, där sysselsättningsgraden aldrig varit så hög. Och antalet nyanmälda jobb på Arbetsförmedlingen var i slutet av 2016 på rekordnivåer. Men det går ändå åt helvete, enligt somliga.

Det är viktigt att ta fighten med kollapsivrarna, och det finns mer djupgående orsaker till det. Vi vuxna har ett stort ansvar när vi påstår att det är skit med samhället, ty det färgar våra barn och tron på framtiden. Detta gäller inte minst inställningen till invandrare. I förrförra veckan presenterade forskaren Marta Miklikowska en mycket intressant studie på just detta tema, publicerad i ansedda British Journal of Psychology. Miklikowska har följt 500 svenska tonåringar för att se hur deras attityder gentemot invandrare påverkas och förändras under uppväxttiden.

Resultatet är slående. Respondenterna i studien fick reagera på fördomsfulla påståenden av typen ”invandrare kommer hit bara för att dra nytta av svensk välfärd”, och det visade sig med önskvärd tydlighet att fördomar gentemot invandrare var betydligt högre bland ungdomar till föräldrar som sympatiserade med just sådana åsikter, även om påverkan tycks vara starkast under de tidiga tonåren och avta något ju äldre ungdomarna blir. Tonåringar med fördomsfulla föräldrar uppvisade också mindre empati gentemot andra människor. Miklikowskas teori är att fördomsfulla föräldrar helt enkelt kan vara empatihämmande. Studien visade också socioekonomiska aspekter spelar roll: låg inkomst och låg utbildning tycks skapa en större grogrund för fördomar mot invandrare.

Jag vill hävda att denna studie bekräftar något som vi kanske redan haft på känn, men som är oerhört viktigt att ta fasta på. Jag tror att fördomar också kan översättas till det allmänna kollapsdrevet eftersom båda vilar på antaganden eller ren och skär brist på fakta. Den lågutbildades och lågavlönades fördomar får därmed en ganska läskig kusin i den högutbildade och högavlönade Anna Kinberg Batras mantra om att Sverige står inför en systemkollaps, trots att Sverige – även om det finns stora utmaningar vad gäller sjukvård, skola, polis, integration – just nu går som tåget.

När vi har politiker som sprider fördomar – eller eldar på kollapsdrevet – tror jag att vi vanliga människor riskerar att påverkas på samma sätt som tonåringarna av sina föräldrar i Maria Miklikowskas studie. Även om politiker inte är att likställa med våra pappor och mammor, vill vi alla någonstans tro att man kan lita på dem. Vi har ju ändå valt dem, vi vill kunna se upp till dem och de får gärna kunna lite mer om viktiga saker än vi kan själva. Det finns en orsak till varför riktigt starka och trovärdiga politiska ledare brukar få epitetet ”landsfader” – men vad händer med oss ”barn” när landsfadern, eller åtminstone våra politiker, är fördomsfulla eller påstår att samhället går åt helvete?