Vilken förvandling inom SD är det jag har missat?

akessonbatra

Ett handslag av faustiska proportioner?

Armerad med argument om utanförskap, folkets oro och att Sverige är på väg åt fel håll har Anna Kinberg Batra nu öppnat dörren för ett utökat samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det utfrysta partiet som hittills mött kompakt motstånd från alla ”gammelpartier” är plötsligt inbjudna till finrummet och sitter nu i strategiska samtal med partiet som bara för tre år sedan var Sveriges regeringsparti. SD är icke längre någon paria för M, och hälften av deras väljare jublar över kappvändningen.

Men vänta nu, vad är det jag har missat? Jag följer ändå svensk politik med stort intresse dagligdags. Har SD genomgått någon form av sensationell metafysisk förvandling från att vara ett rasistiskt enfrågeparti – AKB:s och många andras generella definition före 2017 – till att bli något helt annat? Redan i augusti sa AKB att man ”måste sluta demonisera” SD, samtidigt som hon ändå slog fast att SD har ”fel” sakpolitiskt. Så sent som i oktober 2016 påstod AKB i Dagens Nyheter vid upprepade tillfällen (fem gånger i samma intervju!) att hon inte är intresserad av ett samarbete med SD (”vi vill ju inte inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Vi har inget i dag och det vill vi inte börja med i morgon”). Hon säger också i samma intervju att Jimmie Åkesson är ”ansvarslös”.

Så, vad är det rent sakpolitiskt som Sverigedemokraterna har ändrat på under de senaste månaderna som får Moderaterna att tacka ja till inbjudan från SD att samtala om en gemensam politik? Den korrekta orsaken kan ju inte vara att ”det vore oartigt” att tacka nej, som AKB anförde i DN för några dagar sedan. Att kalla en annan partiledare för rasist och ansvarslös är ju i sådana fall betydligt oartigare, även om det råkar vara sant.

Jag hittar ingenting i SD:s politik som har förändrats. Förklara för mig. Är det inte snarare så att det är Moderaternas stöd i väljaropinionen som har ändrats och att detta är ett strategiskt snarare än sakpolitiskt drag?

”Jag är inte benägen att förhandla med och bilda regeringsunderlag med ett parti som vill minska invandringen till varje pris och har sina rötter i vit makt-rörelsen, vilket det här faktiskt handlar om,” sa Anna Kinberg Batra i en intervju med Katrine Marcal 2015. Hon ställer för övrigt den mycket intelligenta frågan hur det kommer sig att det var just under åtta år med Alliansregering att SD växte från 2,9 procent till att bli Sveriges tredje största parti. AKB blir naturligtvis svaret skyldig. Men det är ju ett känt faktum att populism ofta finner en grogrund i ett samhälle där klyftorna ökar.

Situationen är nu den att Moderaterna gjort ett medvetet val att placera sig i samma båt som SD. Det står dem fritt att göra och jag är inte ett dugg förvånad, eftersom det har funnits ganska stora likheter mellan den retorik som AKB och Jimmie använt sig av på sistone. ”Det stora problemet är att de exploaterar missnöje”, påstod AKB i DN i oktober, men AKB gör ju exakt det samma. När hörde vi Moderatledaren säga något positivt om utvecklingen i Sverige senast? Redan hösten 2015 lanserade Moderaterna kampanjen ”Sverige är på väg åt fel håll” – partiet är inte ens blygsamma med att bekräfta att det rör sig om just en kampanj. Syftet är förstås att försöka vinna sympatier från väljarkåren, men rubriken på kampanjen kunde lika gärna ha varit Sverigedemokraternas.

AKB påstår om och om igen att en miljon svenskar snart står i utanförskap, men inte ens Ekonomifakta (en mycket vederhäftig källa som Svenskt Näringsliv står bakom) är i närheten av denna siffra. Förvirringen kring vad begreppet egentligen betyder är närmast total, men Ekonomifakta får siffran för 2015 till lite drygt 815000. Vad är det för information som AKB har som inte ens Svenskt Näringsliv, som av hävd står nära Moderaterna, verifierar?

Vi har en kris inom sjukvården, polisens omorganisation (för övrigt initierad av Moderaterna 2013) knakar i fogarna och allt fler svenskar uppger att de känner sig otrygga. Detta är allvarliga problem som våra politiker har till uppgift att försöka komma åt. Men mängden positiva nyheter om utvecklingen i Sverige får mycket liten uppmärksamhet. Här är ett litet axplock bara från de senaste veckorna:

  • ”Svensk industri fortsätter att överrumpla analytikerna. Humöret bland inköpscheferna steg ytterligare i januari till den högsta nivån sedan hösten 2010.” (Dagens Industri)
  • ”Därför klår Sverige alla andra länder på nästan alla områden – om du är svensk borde du vara ganska stolt över dig själv just nu.” (World Economic Forum)
  • ”Lägsta ungdomsarbetslösheten sedan 2003 (säsongsjusterade siffror).” (Ekonomifakta)
  • ”De goda tiderna för Sveriges ekonomi fortsätter under 2017, bedömer Konjunkturinstitutet.” (Dagens Nyheter)
  • ”Svenskarna är ett av världens lyckligaste folk” (Aftonbladet)
  • ”Risken att dö i ett flertal sjukdomar har minskat, exempelvis diabetes, stroke, hjärtinfarkt och cancer.” (Socialstyrelsen)
  • ”Aldrig, åtminstone sedan 2005, har sysselsättningsgraden för utlandsfödda varit så hög som nu.” (SCB)
  • ”Andelen invandrare som går sysslolösa har minskat under den senaste tioårsperioden. 2006 var andelen som varken studerade eller hade ett jobb över 34 procent, 2015 var den nere under 28 procent.” (SCB)
  • ”Antalet personer med skuld hos Kronofogden minskade under förra året med nästan 5 000 personer.” (Kronofogden)
  • ”Kreditvärdigheten hos svenska börsbolag, exklusive bankerna, kommer att förbättras det kommande året.” (SvD)
  • ”Antalet konkurser i Sverige var i fjol det lägsta på åtminstone åtta år.” (SCB)
  • ”Antalet anmälda åldringsbrott har minskat kraftigt under 2016.” (Aftonbladet)
  • ”Rekordmånga nyanmälda jobb på arbetsförmedlingen i slutet av 2016.” (Ekonomifakta)För fler exempel på positiva nyheter, gå med i Facebookgruppen ”Det går inte åt helvete!

Det ligger i sakens natur att ett oppositionsparti påpekar allt som är dåligt och håller tyst om det som är bra i samhället. Så har det alltid varit. Så gjorde S före valet 2014, så gör Alliansen nu. Jag köper det. Men det når absurda dimensioner som ger en äcklig smak i munnen när Moderaterna lierar sig med ett i grunden rasistiskt parti i en gemensam retorik, där sanningen ofta får stå tillbaka för effektsökeriet i debatten.

Vi har en statsminister som – måste man säga – mot alla odds ökar i popularitet. Stefan Löfvén ger ett allt tryggare intryck, och i ryggen har han en utveckling i landet som på många områden går åt rätt håll. Men det viktiga i Löfvéns retorik är inte att han slår sig själv för bröstet – för det gör han – utan att han erkänner de problem som finns. AKB har ett mantra som går ut på att Löfvén ”blundar” för problemen, men i stort sett alla debatter – både i riksdag och media – präglas av att statsministern faktiskt säger att han inte är nöjd. Sedan kan man diskutera vad som görs åt problemen realpolitiskt, men regeringen blundar faktiskt inte för problemen. Det är en ohederlig retorik – att man vill lösa problemen på ett sätt som man inte sympatiserar med är inte samma sak som att man inte ser problemen.

Denna text har nu svävat ut något i en bredare kritik mot Anna Kinberg Batra än vad jag från början hade tänkt. Det var längesedan jag bloggade och jag får erkänna att en del tankar bunkrats upp under de senaste månaderna. Men den första frågan kvarstår: vad är det i Sverigedemokraternas politik som har ändrats under de senaste månaderna? Vad är det jag har missat? AKB har konsekvent hävdat att orsaken till att hon utesluter ett samarbete med SD är politiska. Så varför är det plötsligt sakpolitiskt aktuellt för Moderaterna att diskutera med SD?

Annonser