Politikers fjädrar blir lättköpta drevhönor

Tjabo-130525-01.JPG

En drever. Betydligt gulligare än mediedrevet, som många gånger försöker göra hönor av fjädrar.

Det är klart att Mehmet Kaplan förtjänar ett kraftfullt ifrågasättande, och visst finns det anledning att fundera över en del av Åsa Romsons ordval. Men det ska fan vara socialdemokratisk eller miljöpartistisk rikspolitiker idag. Nu räcker det snart att Margot Wallström beställer in en mansaf på krogen för att hon ska bli kallad antisemit och ställs inför konstitutionsutskottet. Cut ‘em some slack!

Att oppositionen mer eller mindre har satt i system att kalla till pressträff för att officiellt kritisera allt och alla i motståndarlaget, och att KU-anmäla varje tendens till rödgrön retoriklapsus, det har många samhällsdebatörer redan slagit fast. Rent taktiskt, om man väljer att se politik som kampen om väljarna i första hand, är det måhända genialiskt. Smakfullt? Nej, inte när Annie Lööf lättvindigt erkänner att hon är skadeglad efter Kaplans avgång och den skandalkarusell mp befunnit sig i på sistone.

Men den stora frågan är: hur allvarliga är en del av de här uttalandena egentligen? Och vad har massmedia för roll i att springa på varenda boll som passas? Hur många rubriker med orden ”minister kritiseras” orkar vi läsa, och har de där passningarna verkligen kvalitet eller blir avslutet mest ett stolpskott?

Mediedrev har alltid funnits, och har ofta ett existensberättigande – klart makten ska granskas. Proportioner är dock något som är svårt att ha kontroll över, och de blir ofta satta utom all rimlighet. Det finns historiska exempel som exempelvis Tobleroneaffären. Det finns å andra sidan politiker som gått annalkande mediedrev märkbart oberörda till mötes, vi kan kalla det för Bildtparadoxen. Det finns Sverigedemokrater, inte minst talman Söder, som också tycks stå emot det mesta trots alla egendomligheter. Varför blir det inget kompakt mediedrev mot honom, men mot Kaplan? Det är faktiskt en högst relevant fråga.

Till viss del håller jag med Kajsa Ekis Ekman som i ETC skriver att dreven börjar bli en ”allvarlig samhällsfara”. Litegrann påminner det hela om fenomenet moralpanik. Göteborgs-Posten, som ju utmärkt sig på ledarplats av andra orsaker, gör idag en höna av denna fjäder: ”S-minister tog selfie med homofob”. GP ”avslöjar” att Aida Hadizalic vid ett besök i Bosnien poserade ihop med en bosnisk politiker som tidigare gjort det minst sagt stötande uttalandet att homosexualitet är en ”systematisk och smittsam sjukdom”. Det är för jäkligt förstås, men snälla nån, kom igen. Ministern hade enligt hennes pressekreterare ingen aning om denna mans uttalade homofobi, och betyder ett fotografi att den svenska ministern automatiskt stödjer hans egendomliga teorier om bögar och flator? Självklart inte. Vad är det för halmstrå man griper efter här?

Sammalunda med Åsa Romsons senaste citathöna, den där hon benämnde 9/11 som en olycka. Okej, det kanske lät lite märkligt tagit ur sin kontext, men är det någon som bemödat sig om att försöka förstå Romsons förklaring till ordvalet?

Det blir lite lätt patetiskt när det finns riktiga, realpolitiska problem att fokusera på. Men som situationen ser ut idag undrar jag om våra politiker och deras närmsta medarbetare idag inte mest får ägna sig åt att väga varje liten preposition på våg, att parera varje möjlighet till medveten missuppfattning från oppositionens och medias håll, och att ägna alldeles för mycket tid åt damage control.

Och så var det någon som sa att politikerföraktet växer.