Negativ slagsida på nyhetsrapporteringen bidrar till kollapsdrevet

Positiv-nyhetsrapporteringKlockan är strax efter åtta på onsdagsmorgonen den 6 juli. I nyhetssändningen på SVT berättas i all hast att Arbetsförmedlingen får sämst betyg i den årliga förtroendeundersökningen från Sifo. Bara det. Inte ett ord om vilken myndighet som får högst betyg. Notisen baseras på en artikel i Svenska Dagbladet, som vinklar nyheten med rubriken ”Här är myndigheterna vi har minst förtroende för”. SvD:s artikel är förstås betydligt mer innehållsrik och faktaspäckad, men vinkeln är entydigt negativ.

Jag funderar över varför det i rapporteringen inte nämns att snittbetyget på myndigheterna ÖKAT från 2015 till 2016. Det framgår inte i SvD:s artikel, men om man läser tidningens artikel om motsvarande undersökning förra året (men den mer nyanserade rubriken ”Myndigheterna vi har mest och minst förtroende för”) upptäcker man att myndigheterna på Sifos skala i snitt får +29 2016, jämfört med +25 i fjol. Många myndigheter får förbättrade resultat, däribland Konsumentverket (som kommer högst), Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket, Livsmedelsverket och Kronofogden. Även om resultaten är fortsatt låga, får ändå kritiserade myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket bättre siffror i årets mätning. Över 30 myndigheter ingår i undersökningen, endast två ligger på minus.

Trots att snittbetyget för myndigheterna alltså nu är högre, är Svenska Dagbladets vinkel mer negativ. Artikeln tar upp positiva aspekter också, men rubriken är negativ, och när SVT citerar nyheten är det bara rubriken som kommer med.

Jag har själv varit nyhetsjournalist i 15 år och jag vet naturligtvis att negativa nyheter med viss logik väger tyngre: journalistiken går ju att på att granska makten, att avslöja missförhållanden, svikna förtroenden. Att nyhetsflödet präglas av elände är knappast något nytt. Vem glömmer Lars Ekborgs träffsäkra satir?

Men idag lever vi i ett samhälle som åtminstone på ytan tycks präglas av misstro och rädsla för den systemkollaps som piskats in i verklighetsbeskrivningen av Jimmie Åkesson och Anna Kinberg Batra. Då blir negativa nyhetsvinklar, som den om förtroendet för landets myndigheter, en instrumentell komponent i byggandet av ett samhälle som präglas av misstro, och där diskrepansen mellan verklighet och fantasi växer.

Sedan en tid tillbaka driver jag en liten Facebook-grupp, Det går inte åt helvete, med syfte att försöka motarbeta den verklighetsbeskrivning som medelst propagandametoder hamras in framför allt av främlingsfientliga grupperingar på nätet. Det är givetvis inte så att verkligheten kan beskrivas som svart eller vit – det finns många problem och utmaningar i vårt samhälle. Men det är oerhört mycket som pekar på att vi faktiskt inte är på väg in ett totalt mörker, en svavelosande systemkollaps.

Bara under den senaste månaden har vi i gruppen Det går inte åt helvete publicerat nyheter och färska fakta som de här nedan. Det kan vara värt att notera att en del av dem inte omskrivits i svensk press överhuvudtaget.

  • Sverige är världens mest ansedda land, enligt 2016 års ”Country RepTrak”. ”‘Sweden does really well on all the different parameters we use to understand what people think of a country,’ Reputation Institute executive partner Nicolas Trad told The Local.”
  • ”De svenska småföretagen som exporterar till tillväxtmarknader har aldrig varit fler. Bolagen ser ljust på möjligheterna, även om framtidsutsikterna är något mer försiktiga. Det visar Exportkreditnämndens kommande Småföretagsrapport, som Di tagit del av.”
  • ”Jobben blir fler i år såväl hos offentliga och privata arbetsgivare. Fram till och med första halvåret 2017 stiger sysselsättningen med 75 000 jobb för personer i åldrarna 16-64 år i Sverige, enligt Arbetsförmedlingens nya prognos.”
  • Sverige är ett av de länder i världen som utvecklas bäst socialt, enligt 2016 års ”Social Progress Index”. Totalt i mätningen rankas vi på 6:e plats – högst hamnar vi när det gäller miljö (1:a plats) och personlig säkerhet (2:a plats).
  • ”Förra året ökade de utländska turisterna i Göteborg med 21 procent. Göteborg slår därmed både Paris, London, Berlin och Madrid – och är femte bäst i Europa.”
  • Allt fler svenskar har råd att åka på semester under minst en vecka per år. 61 procent 2015 mot 58 procent 2008. Det är unga kvinnor som reser mest, visar Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC).
  • ”Saldot i statens budget för maj blev ett överskott på 36,0 miljarder kronor. Det är 15,7 miljarder kronor högre/lägre än i maj 2015. Det visar ESV:s rapport över statsbudgetens utfall.”
  • ”Hushållen gjorde rekordstora nettoinsättningar på 35 miljarder kronor, främst på vanliga sparkonton i bank och hos Skatteverket under första kvartalet 2016. Nettoinsättningarna på bankkonton var rekordstora för ett första kvartal, 23 miljarder kronor. Det kan jämföras med första kvartalet 2014 och 2015 då hushållen gjorde nettouttag på sex respektive fyra miljarder kronor.”
  • ”Fortsatt ökning av antalet sysselsatta: Antalet sysselsatta i åldern 15-74 år var 4 892 000 i maj 2016, icke säsongrensat. Det är en ökning med 63 000 jämfört med maj 2015…”
  • Svensk ekonomi fortsätter att stärkas under 2016 och 2017. Expansiv finans- och penningpolitik stimulerar den inhemska efterfrågan och arbetslösheten faller till 6,3 procent 2017.”
  • Att det finns någon löneskillnad överhuvudtaget är beklämmande, men… det går i alla fall åt rätt håll. ”Löneskillnaden mellan kvinnor och män i hela ekonomin var 12,5 procent under 2015. Det är en minskning av skillnaden med 0,7 procentenheter jämfört med året innan.”
  • ”Det finansiella sparandet i offentlig sektor blir i år 3 miljarder kronor enligt Ekonomistyrningsverkets prognos. Det är första gången sedan 2009 som sparandet är positivt. ”
  • Sverige tillhör de länder i EU som har högst investeringskvot – ett mått på hur mycket som investeras i förhållande till ekonomins storlek. ”En god investeringsnivå är en nödvändighet för att inte tappa i konkurrenskraft.”
  • Sverige är det EU-land som hade den näst högsta ökningen av byggandet under april jämfört med motsvarande siffror ett år tidigare: 8,7 procent, enligt den senaste statistiken från EU.
  • ”Andelen svenskar som skänker pengar till en hjälporganisation minst en gång i månaden har ökat stadigt sedan 1998, från 27 procent till 46 procent 2015. Trenden mot ökat givande har varit särskilt tydlig under de senaste två åren av global oro.”
  • ”De svenska hushållens nettoförmögenhet ökade med 31 miljarder kronor under första kvartalet. Det visar SEB:s Sparbarometer som presenterades på fredagen.”
  • ”Utsläppen av växthusgaser från den svenska ekonomin och hushållen minskade med två procent under 2014, enligt ny slutlig statistik från SCB:s Miljöräkenskaper.”
  • Sverige kommer på andra plats på US News ”Best Countries”-lista över de länder som upplevs vara de säkraste att leva i.
  • ”För tredje året i rad ökar andelen kvinnor i börsbolagens styrelser och är på rekordnivå, visar nya siffror. – Det är skjuts i utvecklingen, säger Eva Halvarsson, vd för Andra AP-fonden.”
  • ”Intresset att sprida, kommentera och gillamarkera material från sajter med främlingsfientligt innehåll har minskat med 74 procent, enligt en granskning av LO.”
  • Sverige är det land i EU där nystartade företag har störst chans att överleva, enligt ny statistik från EU-kommissionen. ”The highest one-year survival rates were recorded for the Swedish business economy – 96.5 %… Enterprises born in 2008 in Sweden, Belgium, Luxembourg and Austria were most likely to survive up to the fifth year after their birth”.

Att det finns politiska krafter som vill blunda för positiva nyheter i syfte att förvärva makten via en mörk verklighetsbeskrivning, det kanske ingår i spelet. Men det är inte renhårigt. Och det finns fog att fundera över vilken roll media – både ny och gammal – spelar i drevet.

Politikers fjädrar blir lättköpta drevhönor

Tjabo-130525-01.JPG

En drever. Betydligt gulligare än mediedrevet, som många gånger försöker göra hönor av fjädrar.

Det är klart att Mehmet Kaplan förtjänar ett kraftfullt ifrågasättande, och visst finns det anledning att fundera över en del av Åsa Romsons ordval. Men det ska fan vara socialdemokratisk eller miljöpartistisk rikspolitiker idag. Nu räcker det snart att Margot Wallström beställer in en mansaf på krogen för att hon ska bli kallad antisemit och ställs inför konstitutionsutskottet. Cut ’em some slack!

Att oppositionen mer eller mindre har satt i system att kalla till pressträff för att officiellt kritisera allt och alla i motståndarlaget, och att KU-anmäla varje tendens till rödgrön retoriklapsus, det har många samhällsdebatörer redan slagit fast. Rent taktiskt, om man väljer att se politik som kampen om väljarna i första hand, är det måhända genialiskt. Smakfullt? Nej, inte när Annie Lööf lättvindigt erkänner att hon är skadeglad efter Kaplans avgång och den skandalkarusell mp befunnit sig i på sistone.

Men den stora frågan är: hur allvarliga är en del av de här uttalandena egentligen? Och vad har massmedia för roll i att springa på varenda boll som passas? Hur många rubriker med orden ”minister kritiseras” orkar vi läsa, och har de där passningarna verkligen kvalitet eller blir avslutet mest ett stolpskott?

Mediedrev har alltid funnits, och har ofta ett existensberättigande – klart makten ska granskas. Proportioner är dock något som är svårt att ha kontroll över, och de blir ofta satta utom all rimlighet. Det finns historiska exempel som exempelvis Tobleroneaffären. Det finns å andra sidan politiker som gått annalkande mediedrev märkbart oberörda till mötes, vi kan kalla det för Bildtparadoxen. Det finns Sverigedemokrater, inte minst talman Söder, som också tycks stå emot det mesta trots alla egendomligheter. Varför blir det inget kompakt mediedrev mot honom, men mot Kaplan? Det är faktiskt en högst relevant fråga.

Till viss del håller jag med Kajsa Ekis Ekman som i ETC skriver att dreven börjar bli en ”allvarlig samhällsfara”. Litegrann påminner det hela om fenomenet moralpanik. Göteborgs-Posten, som ju utmärkt sig på ledarplats av andra orsaker, gör idag en höna av denna fjäder: ”S-minister tog selfie med homofob”. GP ”avslöjar” att Aida Hadizalic vid ett besök i Bosnien poserade ihop med en bosnisk politiker som tidigare gjort det minst sagt stötande uttalandet att homosexualitet är en ”systematisk och smittsam sjukdom”. Det är för jäkligt förstås, men snälla nån, kom igen. Ministern hade enligt hennes pressekreterare ingen aning om denna mans uttalade homofobi, och betyder ett fotografi att den svenska ministern automatiskt stödjer hans egendomliga teorier om bögar och flator? Självklart inte. Vad är det för halmstrå man griper efter här?

Sammalunda med Åsa Romsons senaste citathöna, den där hon benämnde 9/11 som en olycka. Okej, det kanske lät lite märkligt tagit ur sin kontext, men är det någon som bemödat sig om att försöka förstå Romsons förklaring till ordvalet?

Det blir lite lätt patetiskt när det finns riktiga, realpolitiska problem att fokusera på. Men som situationen ser ut idag undrar jag om våra politiker och deras närmsta medarbetare idag inte mest får ägna sig åt att väga varje liten preposition på våg, att parera varje möjlighet till medveten missuppfattning från oppositionens och medias håll, och att ägna alldeles för mycket tid åt damage control.

Och så var det någon som sa att politikerföraktet växer.

 

 

För balansens skull: de flesta våldsbrotten minskar i Sverige!

I går presenterades den slutgiltiga statistiken över brottsligheten i Sverige under fjolåret. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisade bland annat en kraftig ökning av det dödliga våldet (112 fall, en ökning med 25 jämfört med 2014). Tidningarnas Telegrambyrå kablade ut nyheten direkt, och den publicerades av i stort sett alla medier omgående.

Och nyheten är givetvis relevant och viktig, även om BRÅ uppger att just den här siffran alltid åker berg- och dalbana (”den senaste tioårsperioden har antalet fall av dödligt våld fluktuerat mellan 68 och 112 fall årligen”) och att ”sett i ett längre perspektiv, allt sedan 1990-talet då Brå började mätningarna, har utvecklingen av det dödliga våldet uppvisat en nedåtgående trend.”

Expressen publicerade sedan en text där ökningen av det dödliga våldet kompletterades med uppgiften om en lavinartad ökning av bedrägerier. Återigen: relevant och viktigt. Men när vi bara får läsa om brott som har ökat, byggs allmänhetens bild av ett samhälle på väg in i totalt mörker. Det finns orsak för våra medier att fundera över vilken roll man spelar i att forma svenskarnas verklighetsuppfattning.

Det är nämligen så att även om antalet anmälda brott i Sverige totalt sett ökar med fyra procent i antal, minskar en stor andel av de brottstyper som vi vanligtvis betraktar som grövst ställt i relation till folkmängden. Siffrorna nedan gäller antal anmälningar per 100000 invånare.

  • Anmälningar inom kategorin våldsbrott har minskat under 2015 jämfört med 2014 och är nu nere på 1110 fall, att jämföra med 1233 för fem år sedan.
  • Anmälningar om våldtäkter minskade med 13 procent under 2015 – från 69 fall 2014 till 60.
  • Misshandelsfallen ökade marginellt under 2015, men har totalt sett minskat sedan 2011, då siffran var 947. 2015 var siffran 868.
  • Antalet fall av grov kvinnofridskränkning var 2015 det lägsta (19) sedan 2002.
  • Antalet anmälda rån har minskat stadigt sedan 2011, då siffran låg på 103. Under både 2014 och 2015 låg siffran på 86.

BRÅ är noggranna med att poängtera att statistiken över anmälda brott inte är tillräcklig för att ge en komplett bild av brottslighetens utveckling i landet, och därför bör man även läsa den Nationella trygghetsundersökningen. Den förstärker bilden av ökad trygghet och minskande brottslighet. Som jag tidigare skrivit om här, visar NTU bland annat:

  • Andelen personer som känner sig otrygga när de går ut ensamma sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2015.
  • Antalet svenskar som utsätts för misshandel, hot, personrån eller trakasserier har minskat med över 50 000 personer/år under de senaste tio åren. 11,3 procent av svenskarna utsattes 2014 för ”brott mot enskild person” jämfört med 2005 då den låg på 13,1 procent.
  • 9,1 procent av hushållen utsattes 2014 för bilstöld, stöld ur eller från fordon, cykelstöld eller bostadsinbrott. 2006 låg den siffran på 12,6 procent.

Den brottskategori som under 2015 tycks ha ökat allra kraftigast, mer ”lavinartat” än bedrägerierna, är skadegörelse. Ökningen per capita är hela 27 procent jämfört med 2014. Framförallt har ökningen av polisanmält klotter ökat enormt, med hela 72 procent.

12898342_10153971447620540_5604570228577501171_o

Källa: BRÅ

12885867_10153971447615540_6862746526377642817_o

Källa: BRÅ

12888601_10153971447610540_6334277797926664210_o

Källa: BRÅ

 

 

 

 

Bristen på ödmjukhet präglar vårt samhälle

ovarlagsen

Det är företagsledaren som skiter i att betala skatt. Det är debattören som glömmer källkritiken. Det är ledarskribenten som förenklar för att plocka poäng. Det är tv-tittaren som rasar över årets julvärd. Det är arbetskamraterna vid fikabordet som påstår att alla muslimer är våldtäktsmän. Men det är också männen som tafsar i skydd av nattklubbens mörker. Det är avdankade kulturministrar som hävdar att media mörkar sanningen. Det är den vanlige medborgaren som tror sig veta bättre än kommunens tjänstemän. Det är politikerna som snedvrider fakta för att vinna opinion. Och det är väljarna som i sin tur föraktar alla politiker.

Överallt, i alla led av Sveriges samhälle, manifesterar sig bristen på ödmjukhet – varje dag. Jag vill hävda att det är vår tids allvarligaste filosofiska problem. Alla vet bäst. Det här symtomet på allmännarcissism är så comme il faut att vi inte längre tar notis om den.

När miljardärer gömmer pengar i skatteparadis tar de av ren självupptagenhet sig rätten att skatteplanera sig ur ett gemensamt ansvarstagande, det som gör den svenska demokratin till ett ofrånkomligt vi. Svenska skatter är för höga, menar man, och trots att skattetrycket – hur man än vänder och vrider på det – är ett resultat av en demokratisk process, väljer man att kringgå det. Det är brist på ödmjukhet och en uppvisning i själviskhet.

När representanter för Livets hårda skola på Facebook länkar till rasistiska artiklar som är rena falsarier, och en produkt av alternativa medier, är det en avsaknad av ödmjukhet inför fakta, andra människors värde – och en brist på ödmjukhet inför en ytterst komplex kompetens som kallas för journalistik. Och när debattörer med tusentals läsare slår fast att de islamistiska terrordåden ökat lavinartat i Europa utan att ha ordentlig koll på fakta, då saknas en ödmjukhet både inför effekterna ett sådant statement har, och givetvis inför det grundläggande i att ha koll på fakta.

När TV-tittare rasar över att rollen som en gång var synonym med Arne Weise nu fylls av en ung muslimsk kvinna finns där ingen ödmjukhet inför människan Gina Darawi, men ej heller inför andra religioner, eller för den delen orsakerna bakom SVT:s tänk bakom valet av julvärd. Hon avfärdas så lättvindigt, på grund av kön och religion. Och där, vid samma fikabord, har man ju minsann hört att muslimska män våldtar. Man har köpt en bild som förmedlas via alternativa medier, som sprids på sociala medier, och det har man gjort helt utan att fråga sig: kan det verkligen stämma? Man är inte intresserad av fakta, forskning, sanning – och är därför inte ödmjuk inför den.

Samtidigt finns det bevisligen män – oavsett religion eller hudfärg – som i trängseln på dansgolvet, i skydd av mörkret, kanske påhejad av polare, hjälpt av alkoholen och bedövad av sin egen förträfflighet, tafsar på främmande kvinnor som inte har bett om att få just den handen uppkörd mellan benen. Dessa män är fega ynkryggar, som saknar all ödmjukhet inför sina medmänniskor. Paradoxalt nog är de grupperingar av grottmän som formerar medborgargarden för att skydda ”sina kvinnor” precis lika lite ödmjuka: det är bara narcissister som talar om andra människor i ägandetermer.

När sedan en före detta kulturminister går ut och påstår att medierna mörkar fakta om invandringen, påhejad av en annan kulturminister (förvisso bara på sin post i tio dagar, men ändå), då blir bristen på ödmjukhet närmast parodisk. Forskare som ägnat hela sin livsgärning åt att studera mediernas beteendemönster hittar inget fog för kritiken, och det enda de här föredettingarna stödjer sig på är några enskilda och märkligt nog namngivna journalister, och på den uppfattning de själva skapat sig trots att de fortfarande bara läser tidningar i tryckt format (inget fel i det, men det det är trots allt 2016 och en stor del av massmedia lever i dag sitt liv på nätet).

Det är dock långt ifrån bara ”eliten” (om nu paret Adelsohn hör dit) som lider av denna åkomma. Den tycks drabba oss alla. När kommunerna nu under stor press och på extremt kort tid måste bygga nya bostäder åt de flyktingar vi enligt demokratiskt fattade beslut har tagit emot och som ska få stanna hos oss, då vet alla bättre än kommunens tjänstemän. Bristen på ödmjukhet inför det faktum att de som faktiskt arbetar med de här frågorna med största sannolikhet besitter en stor kompetens och erfarenhet, den är total. Grannen som vill slippa ett flyktingboende på andra sidan gatan är plötsligt expert på dagvattennivåer, integration, folkhälsa, kriminologi och byggteknik. Mest frapperande är att de självutnämnda experterna – som kanske förvissor verkligen har på fötterna inom åtminstone något specialområde – inte inser att de med största sannolikhet inte har möjlighet att se helheten. Kommunens tjänstemän har ett större sammanhang att ta hänsyn till, medan gräsroten i all avsaknad av ödmjukhet inte ser längre än sin egen lilla tuva. Tänk om du har rätt i sak när det gäller just den lilla bubblan du lever i, men att den sanningen blir irrelevant eller saknar tyngd, i det stora sammanhanget?

Politiker som sprider propaganda om att Sverige är på väg att hamna i kris på grund av invandringen är förstås inte heller ett dugg ödmjuka inför fakta. De skiter helt enkelt i den. Å andra sidan sett finns väljaren som föraktar alla politiker bara för att de är just politiker. Bort med hela packet… de är lika goda kålsupare allihopa. Men nä, det är de ju förstås inte. Det finns bra politiker och dåliga. Att tro att alla politiker är maktmissbrukare är lika korkat som att exempelvis klumpa ihop alla muslimer eller att påstå att alla norrmän, med Breivik som bevis, är terrorister. Generaliseringar kommer som ett brev på posten när ödmjukheten saknas.

En del förändringar i vårt samhälle har kanske drivit oss i den här riktningen. I dag uppmanas vi att själva välja vilken doktor vi vill ha, vilka fonder vi vill pensionsspara i och vilken skola våra barn ska gå i. Vi förväntas veta bäst själva. Inbakat i processen finns ett belöningssystem för narcissisten: du vet själv vad som är bäst för dig. I dagarna kom forskaren Anette Nyqvist vid Stockholms Universitet ut med boken Reform and Responsibility in the Remaking of the Swedish National Pension System som bland annat skildrar ”hur pensionssystemet kan ses som ett exempel på att staten lastar över mer ansvar på medborgaren.” Och så sent som den 17 mars tog riksdagen beslut om att uppmana regeringen att ”utveckla valfriheten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen”.

Men hur ska vi egentligen kunna veta bäst i alla lägen? Välja kvällslektyr baserat på den smaskigaste löpsedeln är ett enkelt, och tämligen oviktigt, val. Men skola till mina barn? Jag har inga ingående kunskaper i utbildningssystem och pedagogik. Bästa sättet att förvalta mina pensionspengar? Valfrihet borde ju alltid vara något bra, men vad gör den med individen? Tänk om den gör den redan självgode till fullblodsnarcissist, medan den redan ödmjuke mest blir räddhågsen och dumförklarad?

Varför är ödmjukhet en sådan bristvara idag? Är det ett resultat av individualismens förstärkning i samhället under de senaste decennierna? Med chansen att plocka en billig men inte oviktig poäng: vet du vad, jag vet inte. Min ödmjukhet förbjuder mig att ge ett svar på frågan. Men jag är övertygad om att det är många som tror att de vet, och deras svar på denna fråga – liksom många andra – kommer att vara tvärsäkert.

Men vid närmare eftertanke: kanske är hela denna text också ett tecken på brist på ödmjukhet? Är vi alla lika goda kålsupare? Jag läste någonstans: Ödmjukhet är en märklig företeelse: i samma sekund som du tror att du är ödmjuk, har din ödmjukhet gått förlorad.

”Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar. (Wikipedia)

 

 

Trodde ni det skulle bli enkelt, svenska folket?

Syrian-refugees

I dag presenteras en undersökning från SVT/Novus där 69 procent av svenska folket uppger att de är nöjda med regeringens flyktingpolitik (ja, alltså den som gäller för närvarande – den har ju som bekant bytt skepnad). Enligt SVT är de vanligaste argumenten att ”vi kan inte hjälpa fler asylsökande på ett värdigt sätt” och att ”välfärden hotas av en för stor invandring”.

Men snälla Svensson, trodde du att det här skulle bli enkelt?

Svensken är en bekväm jävel. Vi slår oss för bröstet som humanismens försvarare och är stolta över att vara den moderna demokratins kuttersmycke. Men när det kommer till kritan är det mest snack och patetiskt lite verkstad.

Opinionen i Sverige byter riktning lika ofta som en färja mellan Gränna och Visingsö. Så fort båten är i hamn är det dags att byta riktning igen. Aldrig nöjd, liksom. Det gäller inte bara i den här frågan, utan svensk politik i allmänhet. Det som ur ett ideologiskt perspektiv borde vara omöjligt – att över en natt gå från S till SD – har blivit vardagsmat i opinionsundersökningar.

Därför är det kanske inte någon överraskning att svenskarnas åsikter om invandring och flyktingpolitik har bytt skepnad. I september 2015 – lite mer än bara halvåret sedan – var det en tredjedel som ville ta emot färre flyktingar genom att ändra dagens lagar och regler, enligt en undersökning från TNS-Sifo. I dag, när regeringen genomfört sådana åtgärder, är stödet för den politiken mer än det dubbla, 69 procent.

Den kritiske läsaren kanske nu höjer något på ögonbrynet och undrar om författaren till denna text legat under något stenblock under höst och vinter. Jag vill då bekräfta att jag gärna hade gjort det så att jag sluppit bevittna eländet, men ack nej. Självklart är jag medveten om att Sverige har utsatts för en enorm ström av asylsökande. Men enär jag inte befunnit mig under en sten har jag också noterat hur lättvindigt vår humanitära inställning till människor på flykt förändrats. Att prata om volymer var något som tidigare fick somliga ministrar att framstå som kräkfärdiga av indignation – nu talar samma makthavare inte i några andra termer. Tove Lifvendahl på SvD har skrivit en magnifik ledartext på just detta tema (läs!).

Det är inte tu tal om annat: utmaningen är redan i nuläget jättestor och den ansträngning vi skulle ha kunnat stå inför, om inte regeringen hade lagt i backen, torde ha blivit massiv. Men där är vi nu inte. För vi har pumpats fulla av en beskrivning av Sverige som ett land på gränsen till misär, ett samhälle på väg in djup kris, ett offer för den berömda systemkollapsen. ”Vi står inför en välfärdskollaps, en systemkollaps,” sa Jimmie Åkesson (SD) i oktober 2015. Några veckor senare hakade Anna Kinberg Batra (M) på: ”Om man inte agerar, väntar någon form av systemkollaps.……”

Och så där har det hållt på. Trots att det finns massvis av forskning som visar att ett generöst flyktingmottagande på sikt skulle gagna svensk ekonomi, menar svensken på att det håller på att gå åt skogen. Trots att ekonomin snurrar på i högvarv, pratar politikerna om en välfärd som riskerar gå om intet. Trots att BRÅ:s statistik visar på att brottsligheten minskar i Sverige – exempelvis antalet våldtäkter som minskade under 2015 i bjärt kontrast till rapefugee-retoriken från rasisthåll – tycks medelsvensson köpa att vi lever i ett allt mer otryggt samhälle.

Men jag frågar mig då i all ödmjukhet: när Sveriges breda majoritet för bara ett halvår sedan slog sig för bröstet och med Fredrik Reinfeldts legendariska tal om öppna hjärtan också ville öppna våra gränser, var svensken då så naiv att man trodde detta kunde ske utan ansträngning? Eller är det så beklagligt att detta är svenskens sanna lynne: självklart ska vi hjälpa, bara det inte kostar mig något. Här i Göteborg ser vi det överallt: jag är absolut inte rasist, jag tycker absolut att vi ska hjälpa människor i nöd, men du förstår att precis här där jag bor, där finns det inte plats.

När regering stöttad av i stort sett hela riksdagen (förutom en och annan nedtystad miljöpartist, ett gäng välartade centerpartister och en förbannad men alldeles för uddlös Jonas Sjöstedt) nu hävdar att vi 1) måste kunna ta emot flyktingar med värdighet och 2) måste göra det utan att vår välfärd hotas, då känns argumentationen på något sätt utan proportioner. Svar på fråga 1) Flyktingar som flyr ett krig blir de facto mottagna med värdighet om de räddas från döden. Svar på fråga 2) Vår välfärd hotas inte mer av några flyktingar än den har gjorts av en Alliansregering som konsekvent monterat ner våra trygghetssystem.

Den här texten färgas i detta slag av min politiska övertygelse, take it or leave it. Men varför är det inte någon som ens har knystat en tanke om att använda skattesatsen för att finansiera ett fungerande, generöst och humant flyktingmottagande? Kan vi inte allihop tänka oss att betala, låt säg, en hundring mer i månaden under ett års tid, för att se till att fixa det här? En punktskatt i tolv månader. Skattefobiker slår förstås bakut direkt, det förstår jag, men varför finns inte ens denna tämligen enkla lösning på bordet? Naturligtvis för att ett sådant förslag skulle kunna självantända vilket parti som helst. Det är ingen som vågar.

I oktober i fjol presenterade EU-kommissionen en rapport som visade att svenskarna är mest öppna i EU för att ha en arbetskompis som tillhör en ickesvensk etnisk grupp eller ett barn som blir tillsammans med en person som exempelvis är av asiatiskt eller romskt ursprung. Svenskarna låg också i topp när det gäller acceptans gentemot religiösa minoriteter. Av alla EU-länder är Sverige också det som är mest öppet för att välja in en person ur en etnisk minoritet på ”den högsta valbara positionen”, det vill säga statsministerposten. Fyra av fem uppgav att de skulle vara bekväma med en statsminister med utländskt påbrå.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad en sådan undersökning skulle ge för resultat idag. Och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men Fredrik Reinfeldt, jag saknar dig. Nu, mer än någonsin, behövs dina ord om att öppna våra hjärtan, men även våra plånböcker. Vi kan så in i helvete mycket bättre än det här.

 

 

Trendbrott: högerpartier får mest utrymme i pressen

minlopsedelDet har skett ett mycket intressant trendbrott i svensk press. För första gången på åtminstone 20 år skriver tidningarna mer om högerpartierna än om vänsterblocket.

Det är en vanlig bild att våra dagstidningar är vänstervridna. ”Gammelmedia” etiketteras ofta som pk-vänster eller vänstermedia. Det finns mer eller mindre trovärdiga undersökningar som visar att svenskarna uppfattar media som präglat av ett vänsterperspektiv, och journalistkåren är dokumenterat mer röd än blå vad gäller partisympatier.

Men sedan något år tillbaka är det ändå våra borgerliga partier (aka Alliansen) som får störst exponering i svensk press. Det betyder inte att media är ”vriden” åt ena eller andra hållet, men det är helt klart en indikation på vilka partier som får störst uppmärksamhet i pressen – på gott eller ont. Vi ser idag en lägre andel artiklar i tidningarna som omnämner något av de tre partierna i det rödgröna blocket.

Ser man detta i ett historiskt perspektiv är denna förändring närmast revolutionerande, då s, v och mp varit dominerande under åtminstone två decennier – oavsett om man befunnit sig i regering eller opposition. Om man dessutom väljer att kategorisera Sverigedemokraterna som ett högerparti (partiet har ju trots allt anmält sig som frivillig M-partner), då är högerdominansen i svensk press numer kraftig.

Jag har gått igenom Mediearkivets databas som samlar artiklar från över 700 svenska tryckta dagstidningar, vilket ska motsvara 95 procent av den totala dagspressupplagan i Sverige. Genom att söka på de olika partiernas namn och ställa deras resultat i relation till varandra har jag fått fram procentsiffror som jag döpt till täckningsgrad i svensk press. Jag har även jämfört de siffrorna med opinionssiffror från TNS/SIFO.

blocken

Trendbrott: ungefär i samband med Decemberöverenskommelsen började svensk press skriva mer om Alliansen än om vänsterpartierna. Källa: Mediearkivet.

Undersökningen, som sträcker sig från 1996 och framåt, visar att vänsterblocket dominerat i våra dagstidningar ända fram till i fjol. Före 2015 var det Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som tillsammans stod för majoriteten av omnämnandena i i våra tidningar. År 2000 var dominansen som störst då vänsterblocket stod för nästan 60% av träffarna i Mediearkivet – det var också då som Vänsterpartiet åtnjöt effekterna av Gudrun Schymans popularitet.

Nu, under de två första två månaderna av 2016, är det istället högerblocket som är störst, med 45 procent i jämförelse med vänsterns 40 procent. Moderaterna har sedan 2014, då partiet förlorade valet och småningom bytte ledare till Anna Kinberg Batra, förbättrat täckningsgraden med fem procentenheter och ligger nu på drygt 20 procent. Sedan Stefan Löfvén tillträdde som S-ledare 2012 har hans parti backat från nära 29 procent till 20 procent i år.

En annan viktig aktör i sammanhanget är förstås Sverigedemokraterna. SD ingår inte i högerblocket i min kategorisering (grafen ovan), men väljer man att se SD som ett högerparti, är alltså högerblockets dominans ännu större: med SDs 14 procent i täckningsgrad hamnar i sådana fall högerblocket på totalt nästa 60 procent i februari 2016.

Det är spännande att notera att SD vid ett antal tillfällen varit det mest omskrivna partiet av alla – i december 2014 låg SD till exempel högst, med en högre andel artiklar än både S eller M. Just i samband med Decemberöverenskommelsen 2014 förekom SD i 26 procent av de artiklar som handlade om något politiskt parti, medan siffran för S var 19 procent och för M 15 procent. Man kanske kan dra en försiktig slutsats: den stora mediavinnaren på Decemberöverenskommelsen var Sverigedemokraterna.

partierna

Partiernas andel av omnämnanden i svensk press 1996-2016, helårssiffror. Källa: Mediearkivet.

Om man jämför täckningsgraden i dagspress med de faktiska opinionssiffrorna växer ett antal mönster fram. Generellt sett kan man se att media har en tendens att jämna ut förhållandena något – antalet artiklar om ett parti speglar inte med självklarhet hur opinionen ser ut. Stora partier (Socialdemokraterna och Moderaterna) har en lägre täckningsgrad i dagspressen jämfört med opinionsstödet – medan det skrivs proportionerligt mer om de mindre partierna. Här är exempelvis Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna framgångsrika. Graferna nedan illustrerar också tydligt att händelser som byte av partinamn eller partiledare förstås ger en ökad andel tidningsartiklar.

l

vkd

Den här statistiken framräknad ur Mediearkivet ger inget svar på huruvida svensk press är ”högervriden” eller ”vänstervriden”. En sådan värdering beror ju också på vad som skrivs, och hur. Vinkel, negativ eller positiv. Jag tror för egen del att det måste vara mycket svårt att göra en sådan analys eftersom den blir beroende av subjektivitet. Min mätning ger däremot en objektiv bild av hur stor exponering de olika partierna får i svensk press, och då talar de ett ganska tydligt språk.

Den riktigt intressanta frågan blir då: är det pressen som har börjat följa opinionen, eller är det opinionen som följer pressen? Förr skrev svensk press mest om Socialdemokraterna oavsett vilka vindar som blåste i opinionen – nu är det faktiskt Moderaterna som är största parti i pressen, precis som i opinionsmätningarna.

opinionvspress

Täckningsgrad i svensk press vs opinionssiffror från TNS/SIFO, februari 2016. Källa: Mediearkivet och TNS/SIFO.

 

 

Dagstidningarna allt vanligare inslag i riksdagsdebatten – på gott och ont?

partiledardebatt-0999

Liberalernas Jan Björklund vid partiledardebatten den 13 januari i år – med Dagens Nyheter som referens. Foto: Melker Dahlstrand/Riksdagen.

Jag lider av en fascination för riksdagsdebatter. Jag kan enkelt fördriva en VAB-förmiddag med riksdagskammaren i ena ögonvrån och barnkammaren i den andra. Medan jag torkar snor och kollar febern får jag njuta av hur spännande diskussioner om viktiga saker avlöser varandra, studera retoriska balansakter och se ideologiska skillnader blottläggas. Jag hejar på de mina, och kastar låtsastomater på dem jag föraktar. Vad är urvattnad mello i jämförelse med underhållningsvärdet i en fet debatt om arbetsmarknadspolitik?

Och svensk demokrati är fantastisk. Visste du att alla riksdagens protokoll från 1971 och framåt finns utlagda på riksdagens hemsida?  Här finns allt som sägs i kammaren nedskrivet – protokollen publiceras ungefär sex timmar efter att dagens sista debatt i kammaren är slut. Sökfunktionen gör det möjligt att söka på vad man vill, och ta del av debatter och beslut i alla ärenden. Själv föddes jag 1971. Här finns alltså all svensk rikspolitik under hela min levnad dokumenterad. Snacka om transparens.

På sistone har jag noterat att det inte är ovanligt att svenska riksdagspolitiker i talarstolen refererar till dagstidningar i debatterna. Man läste i tidningen att, och i dag skriver Dagens Nyheter det och det. Däremot är det sällan jag hör någon referera till forskningsrapporter eller doktorsavhandlingar. Jag funderar i mitt stilla sinne: är detta en illustration av vår tids förskjutning mot populism, och är det ett bevis på att medierna faktiskt får allt större makt? Det som dagstidningarna väljer att skriva om, är det också det som våra politiker diskuterar i riksdagens kammare?

Triggad av nyfikenhet gjorde jag en enkel liten studie, möjliggjord av riksdagens fantastiska databas över protokoll. Hur ofta omnämns våra tio största universitet i riksdagens kammare – och hur ofta omnämns våra tio största dagstidningar?

Vissa reservationer är förstås på sin plats – till viss del kan ju Göteborgs Universitet eller Sydsvenska Dagbladet omnämnas i riksdagen i någon annan egenskap än faktakälla, men det troligaste torde ändå vara att en dagstidning omnämns av en politiker i första hand för att vederbörande tagit del av något som är värt att referera till.

Min lilla undersökning visar att dagstidningarna omnämns betydligt oftare än universiteten i riksdagens kammare. Under riksdagsåret 2014/2015 förekom någon av våra tio största dagstidningar i protokollen inte mindre än 225 gånger, att jämföra med 71 omnämnanden av våra tio största universitet. Under de senaste fem åren har antalet omnämnanden av dagstidningar ökat stadigt, medan universiteten i fjol noterade den lägsta siffran under den senaste tioårsperioden. Nämnas skall dock att medan trenden för dagstidningarna är mer tydlig, fluktuerar siffrorna för universiteten mer från år till år.

Man kan också notera att Dagens Nyheter är oerhört dominant i jämförelse med övriga dagstidningar, med stor sannolikhet beroende på den tyngd som DN Debatt har. Samtidigt betyder detta att DN:s debattredaktörer – som bestämmer vad som är tillräckligt viktigt för att publiceras – torde ha en ganska stor makt? Så sent som i förra veckan tog en del av riksdagens frågestund avstamp i en DN Debatt-artikel kring frågan om snabbare hantering av bygglovsärenden.

Visst. Man kan faktiskt ställa frågan: och vaddådå? En sådan här liten statistisk studie kanske inte bevisar ett skvatt – kanske är det bara en kuriositet. Men tänk om det inte är det. Tänk om det är ett symtom. Tänk om vi faktiskt har fog för att fundera över hur våra politiker bildar sig sin verklighetsuppfattning – bygger den allt mer på vad tidningarna väljer att skriva om, snarare än vad den akademiska forskarvärlden har att erbjuda?

Jag slänger ut frågan, för jag har inte något svar. Men nog tål det att funderas på?

tidsserie

Antal omnämnanden av våra tio största dagstidningar respektive våra tio största universitet i riksdagens kammare. Källa: Riksdagen

tidningar_traffar

Antal omnämnanden av våra tio största dagstidningar i riksdagens kammare. Källa: Riksdagen