Går Sverige åt fel håll? Hur man än vänder sig har man rumpan bak…

dnipsos

Från DN:s hemsida. Notera fotnoten om kvalitetsjournalistik.

Så har åter folkets dom fallit. ”Rent allmänt, tycker du att utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll?”, undrar DN/Ipsos i en opinionsmätning, och nästan hälften svarar att Sverige går åt fel håll, medan knappt 20 procent tycker tvärtom.

Det här är den mest korkade frågan som ställs till svenska folket. Vilka slutsatser kan vi dra av resultatet? Inga. Men jag lovar att Sveriges växande skara av populistiska alarmister drar mycket stora växlar av den.

För vad betyder egentligen den här frågan? Naturligtvis helt olika saker för olika människor. Den är så bred att tolkningsmöjligheterna är närmast oändliga. Hur svarar du på frågan? Vad ska man uppge om man tycker att Sverige går åt rätt håll ekonomiskt men att vi borde ta emot fler invandrare? Även jag, som sällan är pessimistisk och som har en fru som köpte guldnålar med texten ”Var optimist!” från Gustaf Dahlén-muséet, tycker att Sverige går åt fel håll eftersom vi stängt dörren för flyktingar vars liv vi kunde ha räddat genom att vara något mer generösa med vårt budgetöverskott på 85 miljarder kronor. Men på många andra områden tycker jag Sverige tveklöst går åt rätt håll.

Detta betyder alltså att den som är emot svensk flyktingmottagning tycker att Sverige går åt fel håll eftersom vi redan har tagit emot för många, men att den som är för en utökad mottagning också ger samma svar men av det motsatta skälet. Samma tankelooping blir det om man till exempel tittar på kriminalvården. Du som tycker att Sverige har daltat med grova brottslingar för länge, svarar att Sverige går åt fel håll. Den som tycker att hårdare straff är fel väg att gå, svarar också att Sverige går åt fel håll nu när förslag om skärpningar börjar stå som spön i backen. Den som tycker att SMHI bara ägnar sig åt klimatpropaganda tycker att Sverige går åt fel håll, men det gör ju också vi som sörjer över att Sveriges koldioxidutsläpp ökar.

Om man är rasist och tycker vi har för många invandrare, då går Sverige åt fel håll. Tycker man att rasisterna i Sverige växer sig allt för starka, då går Sverige också åt fel håll. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Och populisterna jublar.

Så vad menas med ”rent allmänt”? Är det Sveriges just nu remarkabla ekonomiska utveckling vi menar, det faktum att det finns rekordmånga jobb att söka på Arbetsförmedlingen eller att omvärlden gång efter annan ser Sverige som ett av världens bästa länder? Nej, det kan det ju knappast vara, om man tittar på resultatet.Kanske ”rent allmänt” snarare handlar om det som tar upp mest plats i våra medier just nu, för tillfället? I sådana fall är det ju inte så konstigt om det svenska folket ”rent allmänt” tycker att det går åt fel håll. För det är sällan vi får läsa om något positivt. Det har hänt att jag scrollat igenom DN:s digra förstasida på webutgåvan utan att hitta en enda positiv nyhet. Inte för att det inte finns några att skriva om, utan för att det är en naturlig del av journalistiken att ta upp missförhållanden och orättvisor. Så har det alltid varit och kanske måste det så få vara. Skillanden nu är att negativismen förstärks och multipliceras i våra filterbubblor, och i kommentarsfält blandas indignation, ilska och fördomar i en allt annat än nyanserad soppa. I stället för att se att en del går dåligt, medan annat faktiskt går bra, blir världen svart eller vit.

Så, är det särskilt konstigt att svensken – som inte har tid att kolla fakta i SCB:s tabeller, studera hur svenskarna mår på Folkhälsomyndighetens hemsida, eller jämföra Sverige med andra länder i EU-kommissionens gigantiska statistikdatabas – tycker att Sverige går åt fel håll? Men vad betyder svaren. Vad är det som går åt fel håll, ”rent allmänt”? Det är ju det som är kärnan i resonemanget, men den avgörande följdfrågan ställs inte.

 

Därför är det viktigt att ta fighten med kollapsdrevet

winter

Jag ägnar en stor del av min tid åt att driva en liten Facebook-grupp med namnet ”Det går inte åt helvete”. Den tillkom för snart ett år sedan som en reaktion på att Sverige plötsligt gjorde en absurd omsvängning från att vara humanitär superhjälte till att bli ett av de mest restriktiva länderna vad gäller flyktingmottagning. Jag såg med egna ögon svenskar som stod med öppna armar och bara väntade på att få dra sitt strå till stacken och hjälpa. Nu fick de inte det. För att det barkade åt helvete med Sverige, typ.

Regeringen lyssnade till kollapsdrevet, trots att ett flyktingstopp egentligen inte kunde motiveras med resursbrist utan möjligen med brist på organisation. Under 2016 fick Sverige ett budgetöverskott på 85 miljarder kronor. Kom inte och påstå att pengar saknas. Regeringens budgetförslag för området migration 2017 ligger på 32 miljarder, ungefär lika mycket läggs på integration av nyanlända. Hela vårt budgetöverskott är alltså större än de två posterna tillsammans.

Under de senaste åren har Sverigedemokraterna växt och i takt med detta har också svenskarnas oro ökat, enligt de senaste rapporterna. I SD:s retorik har talet om systemkollaps och samhällskris varit ett mantra. Även andra partier, inte minst moderaterna, har skrivit sina ödessymfonier i samma tonart. Sverige har snart en miljon i utanförskap till exempel, trots att ingen vet vad utanförskap betyder just den här gången detta modeord används. Antalet som försörjs av ”sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension), ersättning vid arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och ekonomiskt bistånd” ligger enligt Svenskt Näringsliv på drygt 800 000, och sysselsättningen ökar kraftigt – till och med bland invandrare, där sysselsättningsgraden aldrig varit så hög. Och antalet nyanmälda jobb på Arbetsförmedlingen var i slutet av 2016 på rekordnivåer. Men det går ändå åt helvete, enligt somliga.

Det är viktigt att ta fighten med kollapsivrarna, och det finns mer djupgående orsaker till det. Vi vuxna har ett stort ansvar när vi påstår att det är skit med samhället, ty det färgar våra barn och tron på framtiden. Detta gäller inte minst inställningen till invandrare. I förrförra veckan presenterade forskaren Marta Miklikowska en mycket intressant studie på just detta tema, publicerad i ansedda British Journal of Psychology. Miklikowska har följt 500 svenska tonåringar för att se hur deras attityder gentemot invandrare påverkas och förändras under uppväxttiden.

Resultatet är slående. Respondenterna i studien fick reagera på fördomsfulla påståenden av typen ”invandrare kommer hit bara för att dra nytta av svensk välfärd”, och det visade sig med önskvärd tydlighet att fördomar gentemot invandrare var betydligt högre bland ungdomar till föräldrar som sympatiserade med just sådana åsikter, även om påverkan tycks vara starkast under de tidiga tonåren och avta något ju äldre ungdomarna blir. Tonåringar med fördomsfulla föräldrar uppvisade också mindre empati gentemot andra människor. Miklikowskas teori är att fördomsfulla föräldrar helt enkelt kan vara empatihämmande. Studien visade också socioekonomiska aspekter spelar roll: låg inkomst och låg utbildning tycks skapa en större grogrund för fördomar mot invandrare.

Jag vill hävda att denna studie bekräftar något som vi kanske redan haft på känn, men som är oerhört viktigt att ta fasta på. Jag tror att fördomar också kan översättas till det allmänna kollapsdrevet eftersom båda vilar på antaganden eller ren och skär brist på fakta. Den lågutbildades och lågavlönades fördomar får därmed en ganska läskig kusin i den högutbildade och högavlönade Anna Kinberg Batras mantra om att Sverige står inför en systemkollaps, trots att Sverige – även om det finns stora utmaningar vad gäller sjukvård, skola, polis, integration – just nu går som tåget.

När vi har politiker som sprider fördomar – eller eldar på kollapsdrevet – tror jag att vi vanliga människor riskerar att påverkas på samma sätt som tonåringarna av sina föräldrar i Maria Miklikowskas studie. Även om politiker inte är att likställa med våra pappor och mammor, vill vi alla någonstans tro att man kan lita på dem. Vi har ju ändå valt dem, vi vill kunna se upp till dem och de får gärna kunna lite mer om viktiga saker än vi kan själva. Det finns en orsak till varför riktigt starka och trovärdiga politiska ledare brukar få epitetet ”landsfader” – men vad händer med oss ”barn” när landsfadern, eller åtminstone våra politiker, är fördomsfulla eller påstår att samhället går åt helvete?

Vilken förvandling inom SD är det jag har missat?

akessonbatra

Ett handslag av faustiska proportioner?

Armerad med argument om utanförskap, folkets oro och att Sverige är på väg åt fel håll har Anna Kinberg Batra nu öppnat dörren för ett utökat samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det utfrysta partiet som hittills mött kompakt motstånd från alla ”gammelpartier” är plötsligt inbjudna till finrummet och sitter nu i strategiska samtal med partiet som bara för tre år sedan var Sveriges regeringsparti. SD är icke längre någon paria för M, och hälften av deras väljare jublar över kappvändningen.

Men vänta nu, vad är det jag har missat? Jag följer ändå svensk politik med stort intresse dagligdags. Har SD genomgått någon form av sensationell metafysisk förvandling från att vara ett rasistiskt enfrågeparti – AKB:s och många andras generella definition före 2017 – till att bli något helt annat? Redan i augusti sa AKB att man ”måste sluta demonisera” SD, samtidigt som hon ändå slog fast att SD har ”fel” sakpolitiskt. Så sent som i oktober 2016 påstod AKB i Dagens Nyheter vid upprepade tillfällen (fem gånger i samma intervju!) att hon inte är intresserad av ett samarbete med SD (”vi vill ju inte inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Vi har inget i dag och det vill vi inte börja med i morgon”). Hon säger också i samma intervju att Jimmie Åkesson är ”ansvarslös”.

Så, vad är det rent sakpolitiskt som Sverigedemokraterna har ändrat på under de senaste månaderna som får Moderaterna att tacka ja till inbjudan från SD att samtala om en gemensam politik? Den korrekta orsaken kan ju inte vara att ”det vore oartigt” att tacka nej, som AKB anförde i DN för några dagar sedan. Att kalla en annan partiledare för rasist och ansvarslös är ju i sådana fall betydligt oartigare, även om det råkar vara sant.

Jag hittar ingenting i SD:s politik som har förändrats. Förklara för mig. Är det inte snarare så att det är Moderaternas stöd i väljaropinionen som har ändrats och att detta är ett strategiskt snarare än sakpolitiskt drag?

”Jag är inte benägen att förhandla med och bilda regeringsunderlag med ett parti som vill minska invandringen till varje pris och har sina rötter i vit makt-rörelsen, vilket det här faktiskt handlar om,” sa Anna Kinberg Batra i en intervju med Katrine Marcal 2015. Hon ställer för övrigt den mycket intelligenta frågan hur det kommer sig att det var just under åtta år med Alliansregering att SD växte från 2,9 procent till att bli Sveriges tredje största parti. AKB blir naturligtvis svaret skyldig. Men det är ju ett känt faktum att populism ofta finner en grogrund i ett samhälle där klyftorna ökar.

Situationen är nu den att Moderaterna gjort ett medvetet val att placera sig i samma båt som SD. Det står dem fritt att göra och jag är inte ett dugg förvånad, eftersom det har funnits ganska stora likheter mellan den retorik som AKB och Jimmie använt sig av på sistone. ”Det stora problemet är att de exploaterar missnöje”, påstod AKB i DN i oktober, men AKB gör ju exakt det samma. När hörde vi Moderatledaren säga något positivt om utvecklingen i Sverige senast? Redan hösten 2015 lanserade Moderaterna kampanjen ”Sverige är på väg åt fel håll” – partiet är inte ens blygsamma med att bekräfta att det rör sig om just en kampanj. Syftet är förstås att försöka vinna sympatier från väljarkåren, men rubriken på kampanjen kunde lika gärna ha varit Sverigedemokraternas.

AKB påstår om och om igen att en miljon svenskar snart står i utanförskap, men inte ens Ekonomifakta (en mycket vederhäftig källa som Svenskt Näringsliv står bakom) är i närheten av denna siffra. Förvirringen kring vad begreppet egentligen betyder är närmast total, men Ekonomifakta får siffran för 2015 till lite drygt 815000. Vad är det för information som AKB har som inte ens Svenskt Näringsliv, som av hävd står nära Moderaterna, verifierar?

Vi har en kris inom sjukvården, polisens omorganisation (för övrigt initierad av Moderaterna 2013) knakar i fogarna och allt fler svenskar uppger att de känner sig otrygga. Detta är allvarliga problem som våra politiker har till uppgift att försöka komma åt. Men mängden positiva nyheter om utvecklingen i Sverige får mycket liten uppmärksamhet. Här är ett litet axplock bara från de senaste veckorna:

  • ”Svensk industri fortsätter att överrumpla analytikerna. Humöret bland inköpscheferna steg ytterligare i januari till den högsta nivån sedan hösten 2010.” (Dagens Industri)
  • ”Därför klår Sverige alla andra länder på nästan alla områden – om du är svensk borde du vara ganska stolt över dig själv just nu.” (World Economic Forum)
  • ”Lägsta ungdomsarbetslösheten sedan 2003 (säsongsjusterade siffror).” (Ekonomifakta)
  • ”De goda tiderna för Sveriges ekonomi fortsätter under 2017, bedömer Konjunkturinstitutet.” (Dagens Nyheter)
  • ”Svenskarna är ett av världens lyckligaste folk” (Aftonbladet)
  • ”Risken att dö i ett flertal sjukdomar har minskat, exempelvis diabetes, stroke, hjärtinfarkt och cancer.” (Socialstyrelsen)
  • ”Aldrig, åtminstone sedan 2005, har sysselsättningsgraden för utlandsfödda varit så hög som nu.” (SCB)
  • ”Andelen invandrare som går sysslolösa har minskat under den senaste tioårsperioden. 2006 var andelen som varken studerade eller hade ett jobb över 34 procent, 2015 var den nere under 28 procent.” (SCB)
  • ”Antalet personer med skuld hos Kronofogden minskade under förra året med nästan 5 000 personer.” (Kronofogden)
  • ”Kreditvärdigheten hos svenska börsbolag, exklusive bankerna, kommer att förbättras det kommande året.” (SvD)
  • ”Antalet konkurser i Sverige var i fjol det lägsta på åtminstone åtta år.” (SCB)
  • ”Antalet anmälda åldringsbrott har minskat kraftigt under 2016.” (Aftonbladet)
  • ”Rekordmånga nyanmälda jobb på arbetsförmedlingen i slutet av 2016.” (Ekonomifakta)För fler exempel på positiva nyheter, gå med i Facebookgruppen ”Det går inte åt helvete!

Det ligger i sakens natur att ett oppositionsparti påpekar allt som är dåligt och håller tyst om det som är bra i samhället. Så har det alltid varit. Så gjorde S före valet 2014, så gör Alliansen nu. Jag köper det. Men det når absurda dimensioner som ger en äcklig smak i munnen när Moderaterna lierar sig med ett i grunden rasistiskt parti i en gemensam retorik, där sanningen ofta får stå tillbaka för effektsökeriet i debatten.

Vi har en statsminister som – måste man säga – mot alla odds ökar i popularitet. Stefan Löfvén ger ett allt tryggare intryck, och i ryggen har han en utveckling i landet som på många områden går åt rätt håll. Men det viktiga i Löfvéns retorik är inte att han slår sig själv för bröstet – för det gör han – utan att han erkänner de problem som finns. AKB har ett mantra som går ut på att Löfvén ”blundar” för problemen, men i stort sett alla debatter – både i riksdag och media – präglas av att statsministern faktiskt säger att han inte är nöjd. Sedan kan man diskutera vad som görs åt problemen realpolitiskt, men regeringen blundar faktiskt inte för problemen. Det är en ohederlig retorik – att man vill lösa problemen på ett sätt som man inte sympatiserar med är inte samma sak som att man inte ser problemen.

Denna text har nu svävat ut något i en bredare kritik mot Anna Kinberg Batra än vad jag från början hade tänkt. Det var längesedan jag bloggade och jag får erkänna att en del tankar bunkrats upp under de senaste månaderna. Men den första frågan kvarstår: vad är det i Sverigedemokraternas politik som har ändrats under de senaste månaderna? Vad är det jag har missat? AKB har konsekvent hävdat att orsaken till att hon utesluter ett samarbete med SD är politiska. Så varför är det plötsligt sakpolitiskt aktuellt för Moderaterna att diskutera med SD?

Dialog in absurdum

stophand– Hej. Jag kommer från Syrien men trots att jag älskar mitt hemland har jag blivit tvingad att fly, eftersom krig och terror slagit klorna i min nation och dess folk.

– Hej. Det låter för jävligt, måste jag säga. Vad läskigt.

– Ja, det är fruktansvärt. Tyvärr drunknade min son på Medelhavet när vi försökte ta oss därifrån. Jag har inte träffat min fru och mina föräldrar på ett halvår. Jag vet inte ens om de lever. Vägen hit har varit lång men nu är jag äntligen här.

– Fy. Jag lider verkligen med dig. Vilken galen resa, du kanske skulle stannat kvar ändå?

– Jag hade helst velat det, men bomberna faller över mitt hem. Jag är kristen, men de jagar både muslimer och kristna. Det är extremt farligt där. Så jag undrar om du kan hjälpa mig att skaffa ett nytt liv. Du verkar bo i ett rikt och fint land.

– Här i Sverige?

– Ja.

– Nej, vi har det inte så bra här som det verkar. Det går utför med det här samhället, serru.

– Jaså, jag visste inte…

– Allt går åt fel håll. Sjukvården. Skolan. Försvaret. Det går käpprätt åt helvete, alla tycker det. Skolan är jättedålig. Lärarna slutar och skriver debattartiklar på dålig svenska i morgontidningen. Det är fan pinsamt.

– Jag vet att ni tagit emot många som jag redan. Men det är ett stort land, väl? Ni har mycket pengar.

– Mycket pengar? Nej, allt går bort i skatt. Vi betalar högsta skatten i världen. Det här är som Sovjetunionen. I Sverige kan du inte bli rik.

– Men jag är inte dyr, jag behöver bara nånstans att bo.

– Nej, det kan du fetglömma. Vi har inga bostäder i Sverige ens åt oss själva, kompis. Hur tror du att vi ska kunna fixa en bostad åt en sån som dig?

– En sån som mig?

– Vi har inte råd att tumma mer på välfärden nu. Vi måste spara flera miljarder på migrationspolitiken, det här går inte längre. Sverige går på knäna, ju. Vi har snart tio miljoner svenskar i utanförskap. Vi måste spara på mycket, men först och främst på kostnaderna för migrationen.

– Men alltså, jag har en bra utbildning och skulle kunna bidra till ert samhälle. Jag har hört att det är brist på kvalificerad arbetskraft i Sverige?

– Men du har ingen svensk utbildning, du måste ha svensk utbildning.

– Varför det?

– Nivån på utbildningen i ditt land kan inte mäta sig med vår.

– Men nyss sa du ju att svenska skolan är jättedålig?

– Märk inte ord. Jag föreslår att du uppför dig om du ska ha en chans att komma in i Sverige.

– Men sanningen är den här: jag har ingen annanstans att ta vägen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hela min familj är splittrad, min son ligger på havets botten. Jag är förkrossad och mitt liv är i spillror. Jag gör vad som helst…

– Det kanske du skulle tänkt på innan du gav dig ut på Medelhavet i en plastjolle. Vad kostade det förresten? Om du har råd med en sån resa, så måste du väl ha råd att åka nån annanstans än hit? Sverige är det sista landet du vill bo i, vi har inget annat än problem här.

–  Jag läste att arbetslösheten minskar, och det blir allt fler lediga jobb. Det står i tidningarna utomlands att det går jättebra för Sverige. Och att det är ett av världens bästa länder att bo i.

– Om du är svensk ja. Men du är ju inte det. Nu får du ursäkta mig, jag har lite annat att göra. Jag och min fru ska på operan ikväll och innan dess måste jag skjutsa vår son till hockeyn. Lycka till, jag hoppas verkligen att dina problem ska lösa sig.

Negativ slagsida på nyhetsrapporteringen bidrar till kollapsdrevet

Positiv-nyhetsrapporteringKlockan är strax efter åtta på onsdagsmorgonen den 6 juli. I nyhetssändningen på SVT berättas i all hast att Arbetsförmedlingen får sämst betyg i den årliga förtroendeundersökningen från Sifo. Bara det. Inte ett ord om vilken myndighet som får högst betyg. Notisen baseras på en artikel i Svenska Dagbladet, som vinklar nyheten med rubriken ”Här är myndigheterna vi har minst förtroende för”. SvD:s artikel är förstås betydligt mer innehållsrik och faktaspäckad, men vinkeln är entydigt negativ.

Jag funderar över varför det i rapporteringen inte nämns att snittbetyget på myndigheterna ÖKAT från 2015 till 2016. Det framgår inte i SvD:s artikel, men om man läser tidningens artikel om motsvarande undersökning förra året (men den mer nyanserade rubriken ”Myndigheterna vi har mest och minst förtroende för”) upptäcker man att myndigheterna på Sifos skala i snitt får +29 2016, jämfört med +25 i fjol. Många myndigheter får förbättrade resultat, däribland Konsumentverket (som kommer högst), Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket, Livsmedelsverket och Kronofogden. Även om resultaten är fortsatt låga, får ändå kritiserade myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket bättre siffror i årets mätning. Över 30 myndigheter ingår i undersökningen, endast två ligger på minus.

Trots att snittbetyget för myndigheterna alltså nu är högre, är Svenska Dagbladets vinkel mer negativ. Artikeln tar upp positiva aspekter också, men rubriken är negativ, och när SVT citerar nyheten är det bara rubriken som kommer med.

Jag har själv varit nyhetsjournalist i 15 år och jag vet naturligtvis att negativa nyheter med viss logik väger tyngre: journalistiken går ju att på att granska makten, att avslöja missförhållanden, svikna förtroenden. Att nyhetsflödet präglas av elände är knappast något nytt. Vem glömmer Lars Ekborgs träffsäkra satir?

Men idag lever vi i ett samhälle som åtminstone på ytan tycks präglas av misstro och rädsla för den systemkollaps som piskats in i verklighetsbeskrivningen av Jimmie Åkesson och Anna Kinberg Batra. Då blir negativa nyhetsvinklar, som den om förtroendet för landets myndigheter, en instrumentell komponent i byggandet av ett samhälle som präglas av misstro, och där diskrepansen mellan verklighet och fantasi växer.

Sedan en tid tillbaka driver jag en liten Facebook-grupp, Det går inte åt helvete, med syfte att försöka motarbeta den verklighetsbeskrivning som medelst propagandametoder hamras in framför allt av främlingsfientliga grupperingar på nätet. Det är givetvis inte så att verkligheten kan beskrivas som svart eller vit – det finns många problem och utmaningar i vårt samhälle. Men det är oerhört mycket som pekar på att vi faktiskt inte är på väg in ett totalt mörker, en svavelosande systemkollaps.

Bara under den senaste månaden har vi i gruppen Det går inte åt helvete publicerat nyheter och färska fakta som de här nedan. Det kan vara värt att notera att en del av dem inte omskrivits i svensk press överhuvudtaget.

  • Sverige är världens mest ansedda land, enligt 2016 års ”Country RepTrak”. ”‘Sweden does really well on all the different parameters we use to understand what people think of a country,’ Reputation Institute executive partner Nicolas Trad told The Local.”
  • ”De svenska småföretagen som exporterar till tillväxtmarknader har aldrig varit fler. Bolagen ser ljust på möjligheterna, även om framtidsutsikterna är något mer försiktiga. Det visar Exportkreditnämndens kommande Småföretagsrapport, som Di tagit del av.”
  • ”Jobben blir fler i år såväl hos offentliga och privata arbetsgivare. Fram till och med första halvåret 2017 stiger sysselsättningen med 75 000 jobb för personer i åldrarna 16-64 år i Sverige, enligt Arbetsförmedlingens nya prognos.”
  • Sverige är ett av de länder i världen som utvecklas bäst socialt, enligt 2016 års ”Social Progress Index”. Totalt i mätningen rankas vi på 6:e plats – högst hamnar vi när det gäller miljö (1:a plats) och personlig säkerhet (2:a plats).
  • ”Förra året ökade de utländska turisterna i Göteborg med 21 procent. Göteborg slår därmed både Paris, London, Berlin och Madrid – och är femte bäst i Europa.”
  • Allt fler svenskar har råd att åka på semester under minst en vecka per år. 61 procent 2015 mot 58 procent 2008. Det är unga kvinnor som reser mest, visar Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC).
  • ”Saldot i statens budget för maj blev ett överskott på 36,0 miljarder kronor. Det är 15,7 miljarder kronor högre/lägre än i maj 2015. Det visar ESV:s rapport över statsbudgetens utfall.”
  • ”Hushållen gjorde rekordstora nettoinsättningar på 35 miljarder kronor, främst på vanliga sparkonton i bank och hos Skatteverket under första kvartalet 2016. Nettoinsättningarna på bankkonton var rekordstora för ett första kvartal, 23 miljarder kronor. Det kan jämföras med första kvartalet 2014 och 2015 då hushållen gjorde nettouttag på sex respektive fyra miljarder kronor.”
  • ”Fortsatt ökning av antalet sysselsatta: Antalet sysselsatta i åldern 15-74 år var 4 892 000 i maj 2016, icke säsongrensat. Det är en ökning med 63 000 jämfört med maj 2015…”
  • Svensk ekonomi fortsätter att stärkas under 2016 och 2017. Expansiv finans- och penningpolitik stimulerar den inhemska efterfrågan och arbetslösheten faller till 6,3 procent 2017.”
  • Att det finns någon löneskillnad överhuvudtaget är beklämmande, men… det går i alla fall åt rätt håll. ”Löneskillnaden mellan kvinnor och män i hela ekonomin var 12,5 procent under 2015. Det är en minskning av skillnaden med 0,7 procentenheter jämfört med året innan.”
  • ”Det finansiella sparandet i offentlig sektor blir i år 3 miljarder kronor enligt Ekonomistyrningsverkets prognos. Det är första gången sedan 2009 som sparandet är positivt. ”
  • Sverige tillhör de länder i EU som har högst investeringskvot – ett mått på hur mycket som investeras i förhållande till ekonomins storlek. ”En god investeringsnivå är en nödvändighet för att inte tappa i konkurrenskraft.”
  • Sverige är det EU-land som hade den näst högsta ökningen av byggandet under april jämfört med motsvarande siffror ett år tidigare: 8,7 procent, enligt den senaste statistiken från EU.
  • ”Andelen svenskar som skänker pengar till en hjälporganisation minst en gång i månaden har ökat stadigt sedan 1998, från 27 procent till 46 procent 2015. Trenden mot ökat givande har varit särskilt tydlig under de senaste två åren av global oro.”
  • ”De svenska hushållens nettoförmögenhet ökade med 31 miljarder kronor under första kvartalet. Det visar SEB:s Sparbarometer som presenterades på fredagen.”
  • ”Utsläppen av växthusgaser från den svenska ekonomin och hushållen minskade med två procent under 2014, enligt ny slutlig statistik från SCB:s Miljöräkenskaper.”
  • Sverige kommer på andra plats på US News ”Best Countries”-lista över de länder som upplevs vara de säkraste att leva i.
  • ”För tredje året i rad ökar andelen kvinnor i börsbolagens styrelser och är på rekordnivå, visar nya siffror. – Det är skjuts i utvecklingen, säger Eva Halvarsson, vd för Andra AP-fonden.”
  • ”Intresset att sprida, kommentera och gillamarkera material från sajter med främlingsfientligt innehåll har minskat med 74 procent, enligt en granskning av LO.”
  • Sverige är det land i EU där nystartade företag har störst chans att överleva, enligt ny statistik från EU-kommissionen. ”The highest one-year survival rates were recorded for the Swedish business economy – 96.5 %… Enterprises born in 2008 in Sweden, Belgium, Luxembourg and Austria were most likely to survive up to the fifth year after their birth”.

Att det finns politiska krafter som vill blunda för positiva nyheter i syfte att förvärva makten via en mörk verklighetsbeskrivning, det kanske ingår i spelet. Men det är inte renhårigt. Och det finns fog att fundera över vilken roll media – både ny och gammal – spelar i drevet.

Politikers fjädrar blir lättköpta drevhönor

Tjabo-130525-01.JPG

En drever. Betydligt gulligare än mediedrevet, som många gånger försöker göra hönor av fjädrar.

Det är klart att Mehmet Kaplan förtjänar ett kraftfullt ifrågasättande, och visst finns det anledning att fundera över en del av Åsa Romsons ordval. Men det ska fan vara socialdemokratisk eller miljöpartistisk rikspolitiker idag. Nu räcker det snart att Margot Wallström beställer in en mansaf på krogen för att hon ska bli kallad antisemit och ställs inför konstitutionsutskottet. Cut ’em some slack!

Att oppositionen mer eller mindre har satt i system att kalla till pressträff för att officiellt kritisera allt och alla i motståndarlaget, och att KU-anmäla varje tendens till rödgrön retoriklapsus, det har många samhällsdebatörer redan slagit fast. Rent taktiskt, om man väljer att se politik som kampen om väljarna i första hand, är det måhända genialiskt. Smakfullt? Nej, inte när Annie Lööf lättvindigt erkänner att hon är skadeglad efter Kaplans avgång och den skandalkarusell mp befunnit sig i på sistone.

Men den stora frågan är: hur allvarliga är en del av de här uttalandena egentligen? Och vad har massmedia för roll i att springa på varenda boll som passas? Hur många rubriker med orden ”minister kritiseras” orkar vi läsa, och har de där passningarna verkligen kvalitet eller blir avslutet mest ett stolpskott?

Mediedrev har alltid funnits, och har ofta ett existensberättigande – klart makten ska granskas. Proportioner är dock något som är svårt att ha kontroll över, och de blir ofta satta utom all rimlighet. Det finns historiska exempel som exempelvis Tobleroneaffären. Det finns å andra sidan politiker som gått annalkande mediedrev märkbart oberörda till mötes, vi kan kalla det för Bildtparadoxen. Det finns Sverigedemokrater, inte minst talman Söder, som också tycks stå emot det mesta trots alla egendomligheter. Varför blir det inget kompakt mediedrev mot honom, men mot Kaplan? Det är faktiskt en högst relevant fråga.

Till viss del håller jag med Kajsa Ekis Ekman som i ETC skriver att dreven börjar bli en ”allvarlig samhällsfara”. Litegrann påminner det hela om fenomenet moralpanik. Göteborgs-Posten, som ju utmärkt sig på ledarplats av andra orsaker, gör idag en höna av denna fjäder: ”S-minister tog selfie med homofob”. GP ”avslöjar” att Aida Hadizalic vid ett besök i Bosnien poserade ihop med en bosnisk politiker som tidigare gjort det minst sagt stötande uttalandet att homosexualitet är en ”systematisk och smittsam sjukdom”. Det är för jäkligt förstås, men snälla nån, kom igen. Ministern hade enligt hennes pressekreterare ingen aning om denna mans uttalade homofobi, och betyder ett fotografi att den svenska ministern automatiskt stödjer hans egendomliga teorier om bögar och flator? Självklart inte. Vad är det för halmstrå man griper efter här?

Sammalunda med Åsa Romsons senaste citathöna, den där hon benämnde 9/11 som en olycka. Okej, det kanske lät lite märkligt tagit ur sin kontext, men är det någon som bemödat sig om att försöka förstå Romsons förklaring till ordvalet?

Det blir lite lätt patetiskt när det finns riktiga, realpolitiska problem att fokusera på. Men som situationen ser ut idag undrar jag om våra politiker och deras närmsta medarbetare idag inte mest får ägna sig åt att väga varje liten preposition på våg, att parera varje möjlighet till medveten missuppfattning från oppositionens och medias håll, och att ägna alldeles för mycket tid åt damage control.

Och så var det någon som sa att politikerföraktet växer.

 

 

För balansens skull: de flesta våldsbrotten minskar i Sverige!

I går presenterades den slutgiltiga statistiken över brottsligheten i Sverige under fjolåret. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisade bland annat en kraftig ökning av det dödliga våldet (112 fall, en ökning med 25 jämfört med 2014). Tidningarnas Telegrambyrå kablade ut nyheten direkt, och den publicerades av i stort sett alla medier omgående.

Och nyheten är givetvis relevant och viktig, även om BRÅ uppger att just den här siffran alltid åker berg- och dalbana (”den senaste tioårsperioden har antalet fall av dödligt våld fluktuerat mellan 68 och 112 fall årligen”) och att ”sett i ett längre perspektiv, allt sedan 1990-talet då Brå började mätningarna, har utvecklingen av det dödliga våldet uppvisat en nedåtgående trend.”

Expressen publicerade sedan en text där ökningen av det dödliga våldet kompletterades med uppgiften om en lavinartad ökning av bedrägerier. Återigen: relevant och viktigt. Men när vi bara får läsa om brott som har ökat, byggs allmänhetens bild av ett samhälle på väg in i totalt mörker. Det finns orsak för våra medier att fundera över vilken roll man spelar i att forma svenskarnas verklighetsuppfattning.

Det är nämligen så att även om antalet anmälda brott i Sverige totalt sett ökar med fyra procent i antal, minskar en stor andel av de brottstyper som vi vanligtvis betraktar som grövst ställt i relation till folkmängden. Siffrorna nedan gäller antal anmälningar per 100000 invånare.

  • Anmälningar inom kategorin våldsbrott har minskat under 2015 jämfört med 2014 och är nu nere på 1110 fall, att jämföra med 1233 för fem år sedan.
  • Anmälningar om våldtäkter minskade med 13 procent under 2015 – från 69 fall 2014 till 60.
  • Misshandelsfallen ökade marginellt under 2015, men har totalt sett minskat sedan 2011, då siffran var 947. 2015 var siffran 868.
  • Antalet fall av grov kvinnofridskränkning var 2015 det lägsta (19) sedan 2002.
  • Antalet anmälda rån har minskat stadigt sedan 2011, då siffran låg på 103. Under både 2014 och 2015 låg siffran på 86.

BRÅ är noggranna med att poängtera att statistiken över anmälda brott inte är tillräcklig för att ge en komplett bild av brottslighetens utveckling i landet, och därför bör man även läsa den Nationella trygghetsundersökningen. Den förstärker bilden av ökad trygghet och minskande brottslighet. Som jag tidigare skrivit om här, visar NTU bland annat:

  • Andelen personer som känner sig otrygga när de går ut ensamma sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat från 21 procent 2006 till 15 procent 2015.
  • Antalet svenskar som utsätts för misshandel, hot, personrån eller trakasserier har minskat med över 50 000 personer/år under de senaste tio åren. 11,3 procent av svenskarna utsattes 2014 för ”brott mot enskild person” jämfört med 2005 då den låg på 13,1 procent.
  • 9,1 procent av hushållen utsattes 2014 för bilstöld, stöld ur eller från fordon, cykelstöld eller bostadsinbrott. 2006 låg den siffran på 12,6 procent.

Den brottskategori som under 2015 tycks ha ökat allra kraftigast, mer ”lavinartat” än bedrägerierna, är skadegörelse. Ökningen per capita är hela 27 procent jämfört med 2014. Framförallt har ökningen av polisanmält klotter ökat enormt, med hela 72 procent.

12898342_10153971447620540_5604570228577501171_o

Källa: BRÅ

12885867_10153971447615540_6862746526377642817_o

Källa: BRÅ

12888601_10153971447610540_6334277797926664210_o

Källa: BRÅ